Amanda: ”Ett avslutat kapitel påbörjar ett nytt”

1711

Min sista syn av personalrummet blir suddig när alla färger går in i varandra. Smutsiga kaffekoppar som ingen orkat diska ur blandas med sprakande färger från fruktskålen på bordet. Frukter som jag la där i morse, en sista gång.

En sista gång. Jag torkar bort en tår som rullar ner längs min kind, fastän jag inte är ledsen, viskar ”hejdå jobbet” och går mot den slitna metalldörren. Jag har gått ut och in genom den dörren 286 gånger och vet att det är 22 trappsteg ner innan jag kommer ut ur det kvava trapphuset. En oväsentlig kunskap som ändå har etsat sig fast i mitt minne

Utomhus blir jag bländad av solen som fortsätter att skina på mig, precis som den har gjort hela sommaren. Precis som den har gjort sedan jag bestämde mig för att säga upp mig från mitt heltidsjobb och börja leva ett annat liv. Ett liv på andra sidan Atlanten. Tårarna är torkade och ett stort leende tar plats på mina läppar. Det är nu det händer. Det är nu jag ska förverkliga mina drömmar. Att bara gå runt och vänta på att ens drömmar en dag ska gå i uppfyllelse tror jag inte på – vill du leva ditt drömliv måste du ta tag i det och själv göra något åt saken, annars kanske du får vänta för alltid.

Amanda i Montreal vid en tidigare resa till Kanada.

Så jag tog tag i det. Jag ansökte om jobbvisum till Kanada, ett land med glänsande sjöar och ståtliga berg. Jag var på besök där för två år sedan och har längtat tillbaka sedan dagen jag steg på flygplanet och åkte därifrån. Landet med vänliga människor, min favoritsport och storslagen natur som får en att tappa andan – för mig är det uppenbart varför jag längtar tillbaka. Jag vill paddla kajak i spegelblankt vatten, se mäktiga björnar korsa forsar och vandra högre upp än vad jag någonsin gjort förut för att se sagolika vyer. Jag vill volontärarbeta i den magiska naturen och till slut slå mig ner i en trivsam mindre stad för att leta boende och jobb. Jag vill leva min dröm.

Jag fick vänta ett tag, men till slut blev min ansökan om jobbvisum godkänd. Jag kommer aldrig att glömma mejlet jag fick som gav mig ett obeskrivligt lyckorus, mejlet som sa att jag är välkommen att förverkliga mina drömmar. Det var bara någon månad sedan, och nu är jag på väg hem från mitt heltidsjobb i Stockholm en sista gång. Om två veckor sitter jag på ett flygplan som ska ta mig till mitt nya hem. Om två veckor börjar mitt nya liv liv.

SHARE

2 COMMENTS

  1. Instämmer i det du skriver att om att bara ”vänta” på att något man verkligen vill ska ske inte funkar, vill man något så är det upp till en själv att ta tag i det. Ingen annan kommer göra det åt dig och det är upp till var och en att skapa sin egen lycka.. Usch för att aldrig våga ta en chans och längre fram i livet bli bitter och tråkig över något som man aldrig vågade göra, det är en situation jag själv aldrig vill sätta mig i iaf :).

    • Det är exakt så jag känner! Jag vill definitivt inte ångra att jag inte gjorde något när jag blir äldre – som du säger skapar man sin egen lycka och nu tänker jag våga och gå all in! 🙂

Comments are closed.