Anders: ”När sopor blir till reseupplevelser”

1115

Tidigare i livet har jag undersökt om andras sopor kan bli ett anständigt hem. Frågan får anses med ja besvarad många gånger om och jag har nu bott i min trettonrumskåk i nio år, helt omgiven av andra människors konsumtionsöverskott. Detta beror främst på att våra sopor idag inte är trasiga, utslitna eller på något annat sätt oanvändbara. Nej, våra sopor är oftast bara varor vi tröttnat på.

Under ett besök i Stockholm fick jag en ny idé. Nu ville jag undersöka om sopor kan bli den bästa reseupplevelsen i livet. Jag skulle vandra i Alperna med en person som jag håller väldigt kär, och jag misstänkte att en sådan resa kunde kosta tusentals kronor. Plånboken var som vanligt tom men huvudet var fullt. Av möjligheter.
Eftersom min hjärna är kopplad med osedvanligt korta synapstrådar greps jag av en känsla av att vilja omsätta denna idé i praktiken omedelbart. Och med omedelbart menade jag typ nu. Alltså då. Direkt när jag tänkte det.

Bildtext: Jag dömer eller bedömer aldrig vad någon annan vill använda 40 kasserade fönster till. Ljusinsläpp, små skräddarsydda drivbänkar eller till och med konst. Allt är ok.

Jag befann mig i centrala Stockholm och såg mig omkring. På en trottoar såg jag spår av gips. Spår av gips på en trottoar kan kanske passera obemärkt för de flesta människor, men för mig är det nästan lika värdefullt som färska björnspår i Jämtland. Spår av gips är för mig ett tydligt tecken på att en ROT-renovering äger rum. Jag fortsatte fem meter till. Jajamen, mellan två parkerade bilar stod det fyra stora glasfibersäckar med byggavfall.
Stora glasfibersäckar med byggavfall är en daglig syn i Stockholm, och många gånger är det bara avbrutna bitar av gipsskivor i dem. Men i min lilla bubbla här på jorden kan de likaväl vara fyllda med guld. Eller, kanske mer korrekt uttryckt, något annat som kan omsättas till den bästa reseupplevelsen i mitt liv.

Hur tar man reda på detta då?
Det är enkelt.
Man tittar ner i säckarna.

Den första säcken innehöll gips. Avbrutna bitar av gips. Även de går visserligen att återbruka, men det ska jag inte gå in på här. Den lämnade jag orörd.

Den andra säcken innehöll trämaterial och skulle senare till så kallad energiåtervinning. Energiåtervinning är politikernas omskrivning för att ”elda upp användbart material och ta vara på värmen”. Överst låg ett gäng spegeldörrar från början av nittonhundratalet.

De fick följa med hem till Mårdaklev.
Den tredje säcken innehöll metall. Överst låg det cirka 200 löpmeter kromade vattenledningsrör med totalt 90 stycken kopplingar från de badrum som tydligen renoverades. Detta material fick hänga med hem till Mårdaklev.

Den fjärde säcken innehöll glas. I säcken låg bland annat 40 stycken små fyrkantiga spröjsade fönster som sannolikt suttit högst upp på så kallade flaggfönster från början av förra seklet. Dessa fick följa med hem till Mårdaklev.*

Bildtext: Det är roligt att dekorera en ladugårdscafé med kasserade jordbruksredskap. I brädhögen hittar man träbitar som är färdiga konstverk

Efter omlastningen av soporna i de stora glasfibersäckarna till min bil stod jag med ståpäls på trottoaren och kände tårar närma sig. Det var ett märkligt pirr i magen men det var inte alls obehagligt. Den var en varm känsla som om de pålastade soporna skulle ha en stor betydelse i mitt liv.
Och så blev det.
Soporna blev guld. Guldet blev en av de bästa reseupplevelserna i mitt liv. Så här gick det till:

Bildtext: Ett nästan hundra år gammalt englasfönster.

Hemma i Mårdaklev ställdes varorna av i garaget. Det tog sju minuter. Därefter gick jag in och la ut materialet i fyra olika intressegrupper på Facebook. Eftersom jag är ganska långsam vid tangentbordet så tog fotografering och uppladdning av annonser 22 minuter. Jag är tydlig med detta för att ge en vettig bild av hur mycket tid som investerats i detta projekt. Totalt med lastningen i Stockholm så var jag nog uppe i en timme. Kanske en och en halv.

Senare på kvällen var det dags att skörda. Det är lika spännande varje gång. Att kolla sin mejl och se om ens annonser givit något resultat. Vi kikar på lite siffror.
Någon köpte en del av rören och kopplingarna för 800 kronor.
Någon köpte en spegeldörr för 1 000 kronor. Någon köpte en annan spegeldörr för 700 kronor. Någon köpte hälften av de spröjsade fönstren för 4 100 kronor. Totalt blev det 6 600 kronor**

Det är inte en jättebudget när man tänker resa till norditalien och vandra i två veckor. Bara biljetten till Milano och tillbaka skulle gå lös på 2 100. Med transfer, två övernattningar via AirBnb och lite gröt på morgonen kände jag att nästan halva resebudgeten var förbrukad innan vi ens hade sett några berg att vandra i.

Nu vet ni lite om hur andras sopor (kasserat byggmaterial) blev mitt guld (resebudget på 6 600 kronor).

One man´s garbage is another man´s gold. Så är det bara. Jag har sagt det förr, och jag kommer säkert att säga det igen.

I nästa avsnitt nedan kommer jag att beskriva lite närmare om själva resan. Kanske kommer även några försiktiga teorier om hur denna resan (som nu redan är konsumerad) kanske kan finansiera nästa resa.

Det blir spännande. Häng med!

* Givetvis hade jag tillstånd av Bostadsrättsföreningen att ta det jag ville ur de stora glasfibersäckarna. Ju mer jag tog hand om, desto gladare blev föreningens representant. De fick nämligen normalt betala för att för få avfall bortforslat. Jag kallar detta win-win.

** Jag är medveten om att denna summa rör sig i en skattemässig gråzon. Teoretiskt sett kan detta säkert av någon tolkas som en skattepliktig inkomst. Jag gör emellertid inte denna typ av försäljning regelbundet eller i en omfattning som överstiger ett basbelopp. I detta fallet väljer jag därför att inte skatta för beloppet.

SHARE