Anna Nilsson: “Försöker surfa och får panikångest i Peru”

1368

Solen lyser på en klarblå himmel, det är varmt, nästan 30 grader i skuggan. Vi går på sandiga små stigar som ringlar sig mellan halvt färdigbyggda hus, på väg mot stranden. Överallt ser vi skyltar och reklam på spanska för olika hostel, liknande det vi själva bor på. Ord som “surfparadis” och “tropiskt” används flitigt. Inte så konstigt med tanke på att Máncora i Peru, där jag befinner mig, är känt som ett surfmecka.  Klockan börjar närma sig elva på förmiddagen och vi skyndar på mot havet, de bästa vågorna avtar efter klockan tolv. Jag har längtat efter den här chansen i flera veckor och jag tänker inte missa den.

Precis då händer det, just när vi passerar ett hus där byggarbetarna glatt vinkar till oss mellan cement och gråa tegelstenar, det hugger till i min mage och plötsligt känns det som om hela världen ska gå under. Jag förstår inte varifrån känslan kommer, eller vad den innebär. Tänker först att det kanske är värmen, och ber min kompis om vatten. Han ser på mig att någonting inte är som det ska. Han frågar samtidigt som han räcker mig en vattenflaska vad som är fel. Jag vill svara, vill förklara, men hur beskriver jag en känsla jag aldrig tidigare upplevt. Istället svarar jag med det jag även försöker intala mig själv: ”Äsch det är nog bara värmen” och går sakta vidare mot ljudet av vågor, skratt och lycka.

surf 1

När vi kommer fram till stranden och kan skymta den lilla affären som hyr ut surfbrädor, tar det stop. Mina ben vägrar att gå, och jag får svårt att andas. Min hjärna har på något vis, som jag själv inte kan förstå, intalat sig att jag absolut inte kan gå dit. Jag kan inte heller gå till någon annan affär, hyra en surfbräda, eller ens doppa en tå i det varma ljusblå vattnet. Min vän tar tag om mina axlar och leder mig till ett parasoll, vi sätter oss därunder precis innan jag börjar hyperventilera. Jag sitter med huvudet mellan knäna och försöker genom desperata korta andetag och sprutande tårar förklara vad det är som händer. Jag försöker förklara en känsla av att någonting hemskt, även om jag absolut inte vet vad, kommer att hända om jag går till affären. Jag försöker förklara känslan av att ha en enorm kraft i huvud som säger att jag inte får ha kul, för just jag förtjänar inte det. Jag hör själv hur konstigt det låter, men finner inga andra ord.

Det känns som om jag har suttit med huvudet mellan knäna i en evighet, men klockan har bara precis passerat tolv. Vågorna har börjat avta, och jag försöker förstå vad som hände. Lite lugnare, men alldeles slut, ligger jag i skuggan av parasollet och låter den mjuka sanden rinna mellan fingrarna. Jag som har surfat flera gånger förut, och älskar havet, kunde inte ens förmå mig att hyra en surfbräda. Min kompis och jag bestämmer oss för att ta det lugnt resten av dagen, vi ligger kvar på stranden i flera timmar. Ju mer tid som passerar, desto konstigare känns det. Vad var det som hände? Små vita moln passerar på himlen, jag tittar upp på dem och tänker att jag har sett samma moln över liknande stränder på andra kontinenter. Jag tänker att jag har surfat under liknande moln, i liknande hav, och förstår ännu mindre varför mitt inre plötsligt vägrade att fungera.

surf2

På kvällen ligger jag i min säng och googlar olika symtom, jag kommer fram till att jag antagligen haft mitt livs första panikångestattack. Tidigt nästa morgon tar jag bussen vidare till Huanchaco. Medan småstäder och ökenlandskap svischar förbi utanför rutan, bestämmer jag att den delen av min hjärna som dagen innan visade sig kapabel att införliva så mycket smärta, inte ska få vinna. Några timmar senare när bussen kommit fram och jag checkat in på mitt nya hostel, i den nya staden, går jag ner till stranden. Jag hyr en surfbräda och springer ut i havet, jag springer för att jag är rädd att min hjärna ska hinna ikapp. Jag springer ifrån min ångest.

Precis när solen färgats röd och sakta börjar sjunka ner över horisonten så händer det. Jag fångar en våg, det varar bara några sekunder men känns som en evighet. Hela kroppen fylls av lycka, och jag kan inte sluta skratta. Jag glider fram över vattnet, och känner inte längre hur kall jag är, eller hur trötta mina armar är efter att ha paddlat i över en timme. Mitt skratt gör att jag tappar balansen och kraschlandar med huvudet först rakt ner i vågen. Men jag fortsätter bara att skratta. Jag har längtat efter det här och tänker inte låta någon eller någonting stoppa mig, inte ens jag själv.

surf3

annanilsson_bl