Jag sitter på en Greyhoundbuss mellan Vancouver och Whistler i västra Kanada. Regnet slår hårt mot rutan, det är höst och träden skiftar i gyllene toner. Den gråa himlen förstärker lövens färger, som nästan ser ut att lysa. Bredvid och bakom mig sitter ett gäng unga tyska killar. Dom pratar högt och exalterat om sina nya jobb på en skidort i Whistler, jag kommer fortfarande ihåg tillräckligt mycket av min högstadietyska för att förstå. Framför mig sitter ett äldre kinesiskt par, dom äter hårdkokta ägg och hela bussen fylls av dess lukt.

Jag vet inte om det bror på vädret, färgerna, eller musiken i mina hörlurar men plötsligt längtar jag hem. Det knyter sig i magen, och tårarna sväller bakom ögonlocken. Jag tänker att det är okej, man få längta hem. Problemet är bara att jag inte vet var hemma är. Lars Winnerbäck sjunger ”du växten upp i det lilla landet, kände doften av skrapsår och grus”. Jag tänker på den lilla byn, mellan det stora ingenting i Dalarnas djupa skogar, där jag en gång växte upp. Det har snart gått tio år sedan sist jag var där, men det är inte dit jag längtar. Lars Winnerbäck fortsätter ”bara drömmen om en väg därifrån, ett annat liv, ett annat jag”.  Just den drömmen, har snart tagit mig runt hela jorden.

blog1

Plötsligt blir det glesare mellan träden utanför bussfönstret, man kan börja skymta vatten. Trots regnet, är det slående vackert. Det mörka havet, med klippiga öar som mjukt bryter av. Fartyg och även mindre båtar ser ut att guppa långsamt, i takt med vågorna. Det kinesiska paret trycker ivrigt sina dyra systemkameror mot rutan och pratar snabbt och högt i höga toner. Klick, klick, klick, klick. Dom tyska killarna tittar halvt ointresserade ut genom fönstret, en av dom tar en bild med sin mobiltelefon innan dom alla återgår till sitt samtal. Tårarna rinner nu längst mina kinder, sticker och bränner mot huden. Jag drar huvan på min jacka över huvudet så att ingen ska se.

blogg3

Det trycker i bröstet, det gör ont på ett ställ jag inte har ord för, jag tror att det kallas själen. Plötsligt förstår jag vad det är som händer, jag är på väg att lämna ännu ett hem. Efter ett år i Kanada ska jag snart åka vidare. Sorgen och smärtan i bröstet, den som liknar hemlängtan till ett hem som inte finns, är min själ som bryts i bitar. Det har hänt flera gånger förut, och nu händer det igen. Den äldsta biten av min själ ligger trygg och stilla bland Dalahästar och Moraknivar på en plats där tiden tycks stå stilla.  En helt annan del finns fortfarande på den farm i Australien, där jag en gång för länge sedan träffade några av de vackraste människor jag känt. En annan del finns, smärtsamt medveten om sitt oerhörda privilegium, bland kåkstäderna i Kapstaden där jag praktiserade på en icke-statlig organisation. En stor del svävar bland dom oändligt höga byggnaderna i Hong Kong mellan vilka jag brukade skratta tills jag grät, och vara lyckligare än jag trodde var möjligt. En liten del finns även i England, för även om det är ett land i vilket jag aldrig trivts så påminner det mig om min far. England var det ända land han förstod att jag lämnade Sverige för. En fri och lätt bit av min själ dansar bland kalfjällen i norr, njuter av lugnet och tystnaden. Och just i denna stund, bryter sig en ny del loss. En del som för alltid kommer finnas kvar bland dom höga bergen, sunkiga barerna, och långa tomma motorvägarna i detta land som jag under årets lopp sakta även börjat kalla hemma.

blog2

Det regnar inte längre lika hårt, solen lyckas pressa några stråla av sitt varma ljus genom det allt lättare molntäcket. Jag undrar tyst för mig själv vad som är drivkraften bakom allt, varför jag gång på gång förorsakar denna smärta i mig själv.  Men så får jag en erinring av en stjärnklar natt i Namibias öken. Förbi min näthinna sveper en minnesbild av nudlar kokta i vin, under en väldigt oorganiserad campingutflykt. Jag känner känslan av den totala friheten i att vakna upp i min bil, med vetskapen att idag gör jag bara det jag vill. Jag slås av hågkomsten av en nära vän, vilken jag aldrig skulle ha mött om jag inte lämnat allt och åkt dit jag inte kände någon. Jag torkar tårarna och inser att hela världen har blivit mitt hem, och att jag inte vill missa ett enda rum. Jag är inte på väg därifrån, utan öppnar bara ännu en dörr. Precis som i en adventskalender vet man aldrig vad som finns där bakom, men det betyder inte att man lämnar den stängd. Bussen rullar vidare, och jag tittar med ett leende på läpparna ut mot framtiden.

annanilsson_bl

2 COMMENTS

  1. Så fint skrivet! Så spännande!

    Hur ser din packning ut, när du rest så länge och dessutom på så olika ställen samt arbetar. Jag är påväg att ta steget att säga upp mig i Sverige på mitt jobb för att resa ett tag. Men undrar över vad man ska ha i väskan när man kommer jobba under tidens gång utomlands. Ex på café i Australien osv

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here