Det löser sig alltid.

Av allt jag lärt mig genom att resa och bo på andra sidan jorden så måste det vara det absolut viktigaste. För utan inställningen och tron på att allt kommer att ordna sig så är det svårt att vara backpacker. Men jag undrar, lär man sig att alltid hitta utvägar genom att backpacka eller är det för att man har den inställningen som man vågar slänga sig ut i världen?

image

Som ensam långtidsresenär i ett land långt hemifrån har jag flera gånger hamnat i situationer där jag tvingats lösa problem och göra olika val. Ibland snabbt och spontant, ibland eftertänksamt och ibland har jag bara fått finna mig i vad som blev. Vägskäl uppstår för alla på jorden var man än befinner sig, vi väljer genvägar och senvägar och går vilse ibland. Utmaningen under dessa ett och ett halvt åren har varit att jag bara har haft Australiens karta att gå efter. Ett främmande land där jag ofta inte har en aning om vart någon av vägarna i korsningen kommer att leda.

Efter att ha tagit mig över många kullar och ibland hittat något helt annat än förväntat på andra sidan, har jag däremot blivit en hejare på att anpassa mig. Därför var jag inte särskilt orolig när jag för en vecka sedan var tvungen att flytta ut från mitt kollektiv i Melbourne och från en dag till en annan hade hela mitt liv i en väska igen. Jag hade vetat hela tiden att i juni skulle jag ut och en annan person stod på tur att flytta in. Ändå hade jag ingenstans att dra flyttlasset när jag stod med ryggsäcken på hallmattan och pussade katten på nosen för sista gången. Hade jag blivit hemlös hemma i Sverige hade stressen krupit som myror i mig, men med mitt bekymmerslösa backpackersinne tänkte jag bara att “äsch, det löser sig”.

image

Och det gjorde det också. Jag hann knappt flytta ut förrän en stamkund på jobbet, en tjej i kön till en rökig klubb och var och varannan backpacker jag känner hade erbjudit mig en soffa att sova på. Man dras till andra resenärer så som man alltid dras till likasinnade, och vi alla sitter i samma båt. Vi är många som vet hur det är att leta sovplats sena kvällar när alla hostel är fullbokade. De flesta av oss har kommit till en ny stad och inte vetat namnet på en enda gata. Vi har känt vemodet när vi säger hejdå till vänner som vi aldrig vet om vi kommer att träffa igen. Vi har alla haft samma stadiga grepp om maggropen när pengarna på konton nästan är slut och ingen vill ha våra CVn. Så vi håller varandra om ryggen. Vi vill ge, för en dag kommer vi att behöva någon som ger tillbaka.

Under min tid i Australien har jag hunnit kalla alla möjliga sorters platser för hem. Alltifrån tält och bilsäten, till soffor och hostelsängar. Jag har vant mig vid att allt inte alltid går som jag har tänkt mig och jag blir tacksam över sådant som jag förut tog för givet. Att prova mig fram på Australiens vägar har gjort mig mer flexibel och öppen för avstickare, nu tackar jag hjärtligen ja till det som erbjuds. Och kanske är det därför som det är mer spännande än skrämmande att bära livet på ryggen och inte veta var man ska bo om en vecka.

image

Jag hade fem olika erbjudanden, antingen bäddsoffor att sova på eller att ligga skavfötters i en säng. Det hade redan löst sig i mina ögon, jag var beredd på att flytta runt ett tag men jag hade i alla fall någonstans att komma hem till på kvällen. Jag hann dock bara provligga ett av sofflocken för redan efter en natt träffade jag ett par från England på en bar med billig öl. Vi kände varandra för vi hade jobbat på samma farm uppe i norra Australien för ett halvår sedan. De bodde i en lägenhet tillsammans med ett annat par som samma morgon hade bestämt sig för att lämna Australien och åka till Nya Zealand. Jag fick ta över deras rum direkt! Så nu sover jag i en riktigt säng igen, med rena lakan och fodral på kuddarna. Mina kläder ligger på hyllor i garderoben, min tandborste står i ett glas i badrummet och jag odlar böngroddar på fönsterkarmen. Hur länge jag stannar här återstår att se, men just nu känner jag mig precis som hemma igen.

image

Så, är det backpackerlivet som lär oss att ta hinder och vägskäl med en nypa salt eller tänkte vi alla så redan från början? Jag hade nog inte varit i Australien om jag inte trodde att jag skulle klara det, men jag har definitivt blivit mindre rädd över att inte ha facit i hand. Att inte alltid veta vad som kommer att hända öppnar i sin tur fler möjliga utvägar i varje korsning jag möter. Det finns alltid någon som är beredd att ta emot dig, men först måste du våga släppa tryggheten och falla baklänges.

elinstadenberg_bl