Den glada mannen i den lilla bilen kör oss till andra änden av staden där vi enligt honom har bättre chans att få lift. Vi går och går och hettan gör sig redan påmind. Tidigare i somras drabbades Kroatien som flertalet andra länder i Europa av en värmebölja då graderna steg över 40. Nu visar termometern närmare 30, men det är riktigt varmt för en nordbo som mig. Vi passerar förbi två andra liftare som är på väg till Zagreb. Tyvärr hade de redan tagit den bästa platsen. Med hoppfullhet går vi vidare och hittar vårt ställe utanför en bensinmack.

Efter en timmes envist liftande får vi äntligen hoppa in i hytten på en stor lastbil. Lyckliga blir vi, men säg den lycka som varar för evigt. Inte långt efter att vi kommit upp på motorvägen visar det sig att lastbilen är “kaputt” som chauffören säger när han stannar. Vi har inte mycket val än att börja traska.

Det är en mycket trafikerad motorväg och det känns osäkert att gå längs med den. På vår väg möts vi av ett stort stängsel som avskärmar landsvägen och motorvägen. Det är högt, men vi måste över. Jag kastar över min ryggsäck och börjar klättra. Med skrattet i halsen krånglar vi oss tillslut upp och över.

Som liftare får vi inte vara kräsna och aldrig sluta tro, någon gång så är det vår tur. Från att ha åkt med en lastbil till att klättra över ett staket står vi nu längs med vägen igen. En liten grå bil kommer puttrandes och jag säger entusiastiskt att det där är vår bil. Mycket riktigt stannar den och vi får åka med. Det är två unga killar som är påväg till Zagreb. Vi får nätt och jämt plats där bak, men det gör inget för humöret är på topp och ut ur högtalarna kommer gammal som ny musik och vi sjunger med. Serpentinvägar leder oss upp på höjden och ett tag tvekar jag på om bilen orkar med oss allihop.

22197478_10155027417068366_1983964013_o22217783_10155027419588366_2137331041_o

Till slut kommer vi fram till vårt slutmål: Plitvice lakes nationalpark.

Klockan är närmare 12 och vi sitter på en träbänk och äter med varsin gaffel av den medhavda risotton. Vi tittar på folket omkring oss, det är många turister här som liksom vi har vallfärdat hit för att se det som enligt ryktena är en av de finaste platserna i Kroatien.

Plitvice lakes

Vi följer kön och undrar egentligen hur lång den är. Den sträcker sig långt bak och vi går dit för att börja köa. Det känns som vi knappt rör oss framåt. Vi har en diskussion angående nationalparker och skyddad natur.

Jag tycker det är väldigt bra att det finns då syftet med en nationalpark är att skydda naturen och bevara floran och faunan. Men när det blir ett så stort turistmål så känns det som att det någonstans blev fel. Som att syftet nu mer är att tjäna pengar på naturen. När det varje dag vallfärdar tusentals människor hit och det byggs vräkiga hotell. Nu är det restauranger, souvenirbutiker och flera busslaster och tusentals bilar som fyller parkeringen och utmed sidan av vägen. Undra hur naturen mår av det?

Vi köar i minst en timme. Inträdet för mig som inte är student kostar runt 250 kr. Vi betalar får våra biljetter och går in. Till en början är det stora breda stigar som leder oss fram till en sjö där vi ska ta en båt. Här får vi börja köa igen, båtarna går i skytteltrafik för att forsla över folk till andra sidan. Sjön är turkost blå och ramas in av lummig natur och berg.

IMGP0063IMGP0111

Flera stycken har hyrt sin egen roddbåt och ror omkring på den lilla sjön. Vi kommer över till den andra sidan där vandringsleden börjar. Vi har valt en led som beräknas ta cirka två timmar. Runtom i parken finns träbryggor gjorda för att gå på. Vi får nästan inte plats att gå för det är så mycket folk som köar för att komma med båten tillbaka.

IMGP0107
Detta är bara en liten bit av den långa, långa kön vi fick stå i.

IMGP0108

Vi får köa oss igenom nästan hela sträckan, här och var är det vattenfall där det bildas stora grupper för att folk vill fotografera. Det är förbjudet att beträda marken, om någon skulle få för sig att göra det, så får den personen böter på 300 kronor.

Det är många som vill få den perfekta bilen av vattenfallen och därmed också struntar i regeln att inte kliva på marken.

22197724_10155027427573366_1275125040_o

Vi kommer äntligen förbi de stora folkmassorna och kan promenera lite mer fritt. Jag försöker njuta av naturen, men på något sätt så når det inte ända fram till mig. Det förlorar sin charm för att det är så mycket folk, trängsel och köer överallt.

Jag är besviken på Plitvice lakes, visst det är fint men inget märkvärdigt, jag har sett finare ställen och andra mycket mer uppseendeväckande vattenfall. Det här är inget “must see”, det är en turistfälla där du får betala mycket pengar för att stå och köa.

Jag förstår inte grejen, vad är det som alla tycker är så fantastiskt? Här och var har det delats bloggposter som hyllar Plitvice lakes. Jag vet att jag valde att besöka stället mitt under högsäsong, men jag tvivlar på att jag hade tyckt annorlunda om jag varit här en annan tid på året. Det är inget “Edens lustgård”, inget “paradis” och inget “balsam för själen”. Det här är vad som kallas en turistfälla, det är fina bilder på broschyrer, instagramvänliga foton och inte så mycket mer än vatten, skog och några vattenfall.

Vill du ha riktigt härlig vandring med storslagen natur så ska du hålla utkik här på Ett annat liv, i nästa inlägg tipsar jag om en annan nationalpark mer värd sina pengar.

bl_emelieenlund