Vi hann knappt ställa oss vid vägen förrän den första bilen stannade. En äldre man i solblekt keps vevade ner bilrutan och ropade “Hop in girls!” med den bredaste australienska dialekten. Jag såg i ögonen på honom att han hade levt. Det här var inte första gången han plockade upp liftare, och en gång hade han varit jag. En gång hade han också missat bussen med flit och skrivit hemmagjorda lappar med spännande destinationer vid vägkanten.

Hans skåpbil var proppfull av prylar. Vi flög fram och tillbaka på framsätet tillsammans med verktyg och roliga prylar över och under oss. Det hängde prydnader i backspegeln och rullade syltburkar över mina fötter. Hela bakdelen hade gjorts om till en säng som nu såg ut att fungera mer som förråd och medan han vinglade ut och in från de vita vägsträcken grävde han mellan bilsätena efter sin telefon som om vi inte alls höll på att köra av vägen. “Jag släpper av er i Lismore, därifrån kan ni lätt ta er vidare”, sa han och jag tänkte att det var tur att en av oss trodde att vi skulle klara oss så långt.

i bil

Själv var han på väg till en farm som behövde ses efter över helgen när ägarna var bortresta. Det var hans jobb, att bygga och ta hand om fastigheter och trädgårdar åt människor. Jag undrade om det var svårt att hitta arbete men då skrattade han och sa “Nehedu, alla känner mig!”. “Jag gör konst också”, berättade han och pekade på en färgglad ask som satt fastklistrad vid ratten. “Och sylt.” Det förklarade alla burkar nere vid tårna. Han bodde i en caravanpark utanför Byron Bay i sin husbil och odlade sina egna grönsaker. Jag tänkte att det säkert är hans enkla livsstil som gjort honom så påhittig och kreativ. Så kunnig och medmänsklig. Så fri och orädd.

Vi blev avsläppta på en bensinmack och även om bilarna kom glest så lyste träden gröna runt omkring oss och påminde om att vi inte hade någon brådska i världen. Efter tio minuter blev vi upplockade av en flakbil med bara ett passagerarsäte, det verkade dock inte bekymra föraren. Hans leende lyste mot oss mellan korkskruvar, dreadlocks och ett skägg som fick honom att påminna om Hagrid i Harry Potter. På huvudet hade han tryckt ner en filthatt pyntad med en stor fjäder och ett färgglatt band knutet runtom.

macken

utsikten

Jag satt nästan i hans knä med hans kisande ögon ett par centimeter från mitt ansikte. Hela resan berättade han glatt om sitt hus i skogen som han hade byggt av gamla bildäck. När jag frågade om han hade något jobb sa han att han var odlare. Marijuanaodlare. “Men bara för medcinskt bruk, jag är ingen knarklangare”, var han noga med att lägga till. Han pekade på människor och bergstoppar utanför fönstret och jag märkte snart att han kunde hela området och kände varenda granne. Innan han släppte av oss i Nimbin som var vår slutdestination bytte vi Facebook och han välkomnade oss hem till honom om vi hade vägarna förbi i framtiden. Vilken tur att vi inte tagit bussen tänkte jag, och gått miste om detta genuina möte och varma person.

Nimbins kärna utgörs bara av en enda gata, men den lyser av färger från en hel stad. Nästan alla butiker säljer precis samma saker, rökelser, batikmönstrade klänningar, handgjorda smycken och papper till att rulla joints. Brukandet av marijuana görs ingen hemlighet av i Nimbin. Vi hann knappt ur bilen innan någon erbjöd oss både funny brownies och space cakes. Här gör invånarna lite som de vill och hela byn påminner om en exotisk version av Christiania i Danmark.

doctor hemp

budksap

Utanför en pub satt en äldre dam på huk med långa vita dreads i håret och målade hjärtan och regnbågar utanför ingången. När vi gick in för att låna toaletten lite senare var hon i full gång med att rulla chokladbollar, självklart tillspetsade de också. En man satt vid sidan om och sippade på en eftermiddagsöl, när våra blickar möttes hälsade jag “Hi!”, “Yes that’s right, I’m high!” bubblade han och lutade huvudet bakåt för att skratta nöjt mot taket.

nimbin

Efter att ha handlat ett varsitt halsband som minnen av våra äventyr tillsammans satte vi oss på ett café och åt den godaste bageln kanske någonsin. Servitrisen visade sig vara från Nederländerna och vi pratade länge med varandra och delade historier medan vi beställde mat. När vi hade ätit upp och skulle börja lifta tillbaka hem stötte vi på honom vid änden av huvudgatan, som visade sig vara helt fel plats att stå på om man ska till Byron Bay. Han sa att han egentligen inte ville att vi ska åka därifrån men trots det gav han oss skjuts en bit utanför staden så att vi i alla fall var på rätt väg. Vi blev avsläppta vid en utsiktsplats som fick mig att vilja sträcka upp händerna i luften och slå mig på bröstet av frihetsbubbel, tyvärr var det lika öde som det var vackert.

hoplos

utsikt

Efter en halvtimmes sittandes på huk i regnet plockade äntligen någon upp oss. Hon kunde bara köra oss en liten bit och sa med orolig röst att det bor en svensk kvinna bakom kröken om vi skulle bli strandsatta där mitt ute i skogen. Vi hade tur, efter ytterligare en halvtimme, sju bilar och lika många nej stannade en brasiliansk kille med snälla ögon och gav oss lift. Han bjöd på te ur en termos och berättade om hur han träffade sin stora kärlek som han skulle gifta sig med om några månader. Kärleken lös i hans leende och vi lyssnade på krigsdans från hans förfäder och höll med varandra om att livet allt är bra fint att leva.

kajsa

Vi blev avsläppta på nästa magiska utsiktsplats och även om det bara var en liten bit kvar till Byron bay tog det oss två bilar till för att komma hela vägen hem. Men aldrig mer vill jag ta bussen. Jag vill fortsätta hålla upp skyltar med okända destinationer vid vägkanten, hoppa in i främlingars bilar för att åka med en bit på resan genom deras liv. Jag vill ta det osäkra före det säkra, ta risker och få chanser. Jag vill samla livserfarenheter i blicken, skrattrynkor vid tinningarna och vishet under ögonlocken. När jag är lika gammal som mannen i skåpbilen ska jag också plocka upp liftare. Och jag vill att de ska se i mina ögon med att jag har levt.

elinstadenberg_bl