Anna: Jag vill inte köpa nya jeans, jag vill se Machu Picchu

6835

Mina svarta jeans, som under tre års tid har utgjort hälften av det totala antal jeans jag äger (alltså två par), är så urtvättade att de på vissa ställen nästan är vita. De har även börjat lukta konstigt, en unken lukt som inte går bort hur mycket jeansen än tvättas. Det är troligen resultatet av att de legat nerknölade i min väska, ofta genomfuktiga av regn, i flera dagar och ibland veckor i sträck. För att göra saken värre har sömmarna i grenen börjat spricka, vilket medför att jag måste dubbelkolla att de fortfarande håller ihop varje gång jag sätter på mig dem. Det går inte längre att förneka, jag behöver köpa nya jeans.

På grund av ovanstående befinner jag mig i ett stort köpcentrum i La Paz, Bolivia. Det spelas hög musik i alla affärer, folk trängs, det är varmt och lysrörens starka ljus sticker i ögonen. Att gå omkring bland välkända klädkedjor, av vilka de flesta finns i både Sverige och andra västerländska länder, är en konstig känsla efter att ha spenderat lång tid i småstäder och byar i Ecuador och Peru. Jag har vant mig vid kvinnor som går runt med flera lager av färgglada hemvävda kjolar och män som stolt balanserar stora hattar, framförallt har jag vant mig vid att inte köpa nya kläder utan att det istället får duga med det jag har. Jag tänker på hur konstigt det är att jag en gång i tiden, för många år sedan, älskade köpcentrum som det här. Idag finns det inte någon annan plats jag har mindre lust att vara på.

IMG-20171229-WA0000

Medan jag står i en av köpcentrumets alla rulltrappor och tittar ner på våning efter våning av affärer snurrar en tanke i mitt huvud; Vad är det som har förändrats, varför blir jag inte längre glad och upprymd av att shoppa? Varför har känsla av välbehag ersatts av stress och oro?

Medan jag letar vidare i hyllorna med jeans i nästa butik slår det mig, plötsligt vet jag precis varför shopping inte längre gör mig glad. Varje klädesplagg kommer med en prislapp, men när jag tittar på prislappen ser jag inte priset på varan. Istället ser jag drömmar försvinna, upplevelser som inte blir av, och ett liv som inte ger mig någonting. Jag ser även mig själv på jobbet och hur oräkneliga timmar av mitt liv ägnas åt slit för pengarna som behövs för att leva. Varje krona på prislappen är tid tagen av mitt liv.

Ett par nya jeans kan kosta om kring tusen kronor, nästan exakt samma summa som det kostar att besöka Machu Picchu (om man inte tar tåget, utan använder sina fötter till vad de är gjorda för och går). Jag vet exakt hur många timmar jag måste jobba för att tjäna ihop de pengarna, hur många timmar av mitt liv som måste läggas på någonting jag inte vill. Jag vet inte hur många jeans jag har köpt i mitt liv, jag kommer inte ihåg.

Med Machu Picchu är det raka motsatsen, jag minns tydligt att jag var där en gång, det är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Erfarenheten kompenserar för timmarna av slit. Jag vill ha fler Machu Picchu-äventyr, jag vill ha flera minnen som för resten av livet kan få mig att le. Jag vill bestiga höga berg, dyka i djupa hav, och besöka människor på andra sidan jorden. Jag vill inte lägga timmar av mitt liv på att tjäna pengar till jeans som jag ändå inte minns.

DSCF6173

1 COMMENT

Comments are closed.