Många drömmer om vita sandstränder och azurblått hav. Karin drömmer om fluffig pudersnö. Hon reser tvärs över jorden i jakt på årstiden som andra flyr, nu är hon inne på sin tredje vintersäsong på rad.
– Det vore enklare att resa med en bikini istället för skidutrustning, men det är lätt värt allt slit, säger hon med ett stort leende.

Foto: Amanda Sundin
Foto: Amanda Sundin

Karin befinner sig nu på skidorten som är många snöälskares våta dröm. Niseko, i Japan är känt som stället där du får simma i snö. Det betyder att det snöar konstant och solen sällan visar sig. Avsaknaden av sol är inget som stör Karin, hon har en förkärlek till dåligt väder. När det är blåsigt, jävligt och ingen sikt, då håller sig de flesta inne och hon får ha snön för sig själv.
– Jag gillar att kämpa för det, efter att ha gått upp till en bergstopp i några timmar känns åket ner mycket bättre. Och som när vi råkade åka ner för långt på fel ställe, vi fick gå tillbaka upp med det ankommande mörkret som fiende. Vi klarade det precis och fick se en fantastisk solnedgång från toppen.

Karins ”oändliga vinter” började i Riksgränsen i Sverige för att fortsätta till Nya Zeeland och nu Japan. Här Wwoofar hon på ett hostel precis utanför Annupuri, Niseko. Wwoofa är att jobba i utbyte mot mat och boende. Jobbet på hostelet är varierande, allt från att städa, laga frukost, röja snö och skjutsa gäster till och från skidbacken. All ledig tid går till skidåkning, och lite mera skidåkning.
– Jag minns inte när jag började åka skidor, det jag minns är att jag redan som liten knatte gillade när det gick snabbt.

Följ Ett annat liv på Facebook för fler inspirerande intervjuer och resetexter: www.facebook.com/ettannatliv

Foto: Amanda Sundin
Foto: Amanda Sundin

Sedan kom det ett glapp på många år då hon knappt åkte skidor alls. Hon kom hem från en av sina sommarresor och var sjuk en period. Då föddes en längtan efter något nytt. Hon fick ett jobb i Riksgränsen, sedan var hon fast.
– Det är frihetskänslan som är det bästa, att i full fart kasta sig ner för en bergssida. Den känslan kan jag inte få på något annat sätt. Nu är skidåkningen som en del av mig, jag skulle inte överleva utan den. Som att andas, gör man det inte dör man.

Karins första resa poppade upp som en idé i huvudet. Hon bokade en flygbiljett och någon vecka senare satt hon på flyget med en stad hon knappt kunde uttala namnet på som destination. Hon visste inte när hon skulle komma tillbaka. Kanske efter en vecka, eller ett halvår.
– Det är det som är det fina med att resa, att inte bestämma eller planera i förväg, utan bara göra vad som faller dig in, det håll du vänder näsan åt blir riktningen till din nästa destination.

Foto: Amanda Sundin
Foto: Amanda Sundin

Hon kom tillbaka till Sverige, men bokade ganska snart en ny biljett och så har det fortsatt.
Karin tycker att resande ibland blir uppförstorat, att det blir till en press istället för ett nöje. De finns två typer av press. Ett från samhället hemma i Sverige. Pressen om att studera, hitta ett välbetalt jobb och sedan göra karriär. Många tror att det är svårt, nästan omöjligt att resa. Att det behövs en hel hög med pengar och åratal av planering.

Den andra typen av press kommer när du väl bestämt dig för att resa, pressen att du måste du gå ”all in”. Du förväntas resa långt och länge. Du ska göra massor av häftiga saker och inte komma tillbaka på många år, helst kanske inte komma tillbaka alls.
– Det blir till en begränsning. Som att om du säger att du gillar att cykla får du bara cykla resten av livet. Gör det du känner för stunden och följ dina drömmar! Resa ska inte vara prestige, det är något du gör för att det är roligt och det är bara du som bestämmer hur dina resor ska se ut.

Foto: Amanda Sundin
Foto: Amanda Sundin

Det senaste året har du rest runt jorden i jakt på vinter och snö. Hur känns det att jaga vintern som de flesta flyr?
– Fantastiskt, utmanande och kanske det bästa jag någonsin gjort. Tidigare jagade jag sommaren men vintern känns så rätt, det är som om jag har hittat mig själv.

Karin berättar med ett litet skratt att skidutrustning inte är de lättaste att släpa på.
– På flyget mellan Nya Zealand och Japan hade jag en maxgräns på 20 kg, plus 7 kg handbagage. I det skulle jag få in mina skidor som väger 13 kg och pjäxor på 5 kg. Det blev lite pusslande och jag fick många roade blickar när jag gick på planet påklädd skidkläder och hjälm. Jag önskar att jag hade haft råd att köpa nya skidor inför varje resa men man blir inte rik av att resa, jag får gott fortsätta släpa på mina gamla. Det är dock värt det alla gånger!

Tröttnar hon aldrig på snö och vinter? Karin förklarar att de säsonger hon haft varit olika. I Riksgränsen gick hon mycket på topptur. Midnattssolen gjorde det möjligt att knata upp på en bergstopp klockan 11 på kvällen.
– Säsongen i Nya Zeeland var vårskidåkning som aldrig tog slut. Och på vägen ner från berget kunde jag stanna vid någon klippa och klättra några replängder i bara t-shirt. Det är nästan som sommar. Japan är puderparadiset. Så mycket snö, och snö kan man aldrig tröttna på.

– Det ska bli skönt att få lite sommar efter tre vintrar på rad. Men det kommer förmodligen bara ta två, tre veckor innan jag längtar tillbaka till snön. Snö och skidåkning är som choklad, omöjligt att få nog av.

amanda

Comments are closed.