Det tog inte lång tid innan vi hittade nya ägare till vårt lilla café – inte ens en vecka! Det var självklart spännande med hela processen och all kontakt med intressenter. Men mer om hur det gick till att sälja vår verksamhet i Kambodja i nästa inlägg. Istället vill jag dela med mig av min cyniska syn på storstadslivet i detta inlägg.

Vi har numera bott i Phnom Phen, Kambodjas kaotiska huvudstad och i vår lilla etta i lite mer än en vecka – och den här staden suger musten ur mig! Att jag sitter här idag och skriver är av ren diciplin.

Streetfood

Jobbet är väldigt roligt. Jag har fria händer, delar in mina arbetsdagar på egen hand och mina kollegor är underbara. MEN det är så smutsigt och förorenat här. Jag kommer hem med kålsvarta fötter och den smutsen är inte bördig moderjord från skogen utan gummi- och avgaspartiklar. Visste ni att den genomsnittliga livsstiden i Europa förkortas på sammanlagt flera miljoner år på grund av ljudförorening årligen?

Jag undrar vad statistiken är i Phnom Penh så högljudd som det är här. Jag tror egentligen inte ens att smutset och skräpet på gatorna är ett problem för mig, det är ju tyvärr en ganska vanlig syn i Asien utan det är instängdheten och luftföroreningen (och gummikemikalierna som mina fötter suger upp dagligen när jag tänker efter). Jag vill varken göra andningsövningar eller gå ut i onödan för att unvika att fylla mina lungor och blodomlopp med gummiavlagringar, diverse förbrända och ofiltrerade drivmedel som bolmar ur avgasrören av dessa hundratals fartyg som dånar tutandes förbi. Nej, inga EU-godkända luftfiltrar eller avgastester på den ickebefintliga bilprovningen. Inatt vaknade jag av en lurig lukt mellan aceton och bensin.

20170310_161342

20170308_150008

20170310_153854

Jag vet att denna stad är en tillfällig boendeplats för mig, oss och ett nödvändigt ont jag är beredd att utstå för att kunna utveckla mina färdigheter och jobba med detta underbara företag. Men det gör det också ännu mer tydligt vad jag vill och inte vill. Jag är inte beredd att “offra” mitt välmående, hälsa och mina värderingar för, i slutändan, en arbetsplats. Även om denna arbetsplats hjälper många andra.

Så hur egoistiskt det än må låta sätter jag mig själv först. Den enkla ekvationen är: när jag mår som bäst kan jag ge än mer till andra. Kompromissar jag för mycket med mina värderingar eller mitt välmående så blir jag i slutändan en skugga av mig själv och hur mycket till hjälp är jag, respektive kan, jag vara då? Phnom Penh, en kort preriod är försumbar men jag vet mina gränser och där kompromissar jag inte.

Planen är, som jag har skrivit tidigare, att jag jobbar och bor här till vår avresa till Sverige i slutet av maj. Två månader sverigesemester är planerade – semester eller snarare rehab för min förgiftatde stadskropp. Vad som händer därefter står i stjärnorna. Kanske kommer vi tillbaka till Kambodja, beroende på huruvida min tjänst behövs (jag är anställd som tillfällig konsult för produktutvecklingen för att vara exakt).

Vi kanske till och med kommer tillbaka till Phnom Penh en kort period för att sedan flytta ner hela labbet till kusten, till naturen, tillbaka till lugnet och sund luft. Jag har idéer om att uveckla min konsulttjänst inom produktutvecklingen efter ett par förfrågningar som har fått mig att tänka vidare och bredare.

Hela den här storstadssituationen har fått mig att uppleva huvudvärk nästan dagligen (vilket jag rakt av slutat haft sedan jag övergick till växtbaserad och kemikaliefri kosthållning). Vi vaknar med påsar under ögonen och helt pluffsiga ansikten – ett tydligt tecken på att lymfan är överarbetad. Vi känner ett konstant tryck, som om vi hade en klocka runt huvudet, typ bakfull. Min sömn har blivit sämre – jag vaknar om nätterna utan att kunna somna om när man förr kunde släppa en bomb bredvid mig utan att jag ens ryckte med ögonfransen. Jag vill tillägga att vi håller oss till sju till nio timmars sömn och ändå kännst det inte tillräcklig. Jag skyller definitivt på bristen, eller ska jag säga frånvaron, på frisk syrerik luft.

Självklart spelar den psykiska delen in också. Jag känner mig som ett djur i en bur. Att gå ut på promenad är att kämpa sig genom den högljudda och kaotiska trafiken (nej, övergångsställen eller rödljus betyder inte att folk stannar), vi måste ropa mot varanda för att kunna föra ett samtal. Tiden när vi strosade omkring hållandes i händerna är utbytt mot en högkoncentrerad navigering efterföljande varandra på bilvägarna samt ibland trottoarena om de inte är överfyllda av giganstiska SUV, försäljare, skräp, potthål eller helt enkelt obefintliga.

Risken att bli påkörd om man får ett glädjeutbrott och viftar på armarna är onekeligen lika sant som soluppgången. Havet finns inte här, Mekongfloden luktar avlopp och är giftig att bada i, så slut är dagarna med fötterna i sanden och spontana svalkande dopp. Det finns parker ja, i alla fall om man definerar den gröna cirkeln som planterats i rondellen som park eller motionsbana.

En stor park såsom Central Park i New York, Lumpini Park i Bangkok eller Djurgården i Stockholm finns inte här, tyvärr. Det är heller inte så att en kan strosa runt på gatorna i bikini trots kvävande värme. Allt detta gör att jag inte känner någon lust att gå någonstans. Vart skulle jag gå? Ut och äta? Mata mig med omedelbara lyckoskaparen socker, fett och salt? Ut på biomaratons? Spa? Eller ska jag trösta mig med shopping i ett fräscht luftkonditionerat center för att förhöja min kortsiktiga glädjeindikator en aning, en kort stund? Jag tror dessutom att jag skulle behöva be om en lönehöjning eller börja på ett andra jobb om jag vill ha råd med dessa distraktioner dagligen.


vårt nya hem

Phnom Penh Monivong

Jag gjorde en liten muntlig lista efter att Adam frågade mig vad jag behöver för att kunna njuta fullt ut av mina dagar, för att leva ett fullt och tillfredställt liv:

  • Frihet, definitivt frihet i alla sina former. Rörelsefrihet det vill säga utrymme. Friheten i att andas god luft fylld med syre från alla underbara växter som renar den om nätterna. Fysisk, obehindrad rörelse som jag känner värmen ger mig; lite kläder som åker på snabbt och flip flops istället för moderiktiga lager på lager och kvalet av passande skor.
  • Närhet till natur och vatten
  • God, fräsch och näringsrik mat. Tur att vi älskar att laga egen mat men att inte ha ett kylskåp än gör att allting “fermenteras” inom två timmar. Idag har vi köpt en isbox dock som kommer underlätta. Cambodian-style säger jag bara.
  • Tid för varandra.
  • Ett givande jobb
  • Och självklart hälsa, relationer och ett tak över huvudet.

Jag har de allra flesta punkerna i min lista uppfyllda men den här flytten visade mig tydligt vad jag inte kommer vilja kompromissa med i allt för lång utsträckning i mitt liv.

Tur är väl att: hur vi spenderar våra dagar är självklart hur vi spenderar våra liv. Och min traumatiska tillfälliga boendesituation i Phnom Penh kommer enbart vara ett kort ögonblick.

P.S. När jag väl hade skrivit de första tre raderna, omvandlades min stela egendiciplin och ansvarskänsla till ren skrivarglädje ;D

Ibland behöver man göra för att veta att man kan och att det är kul!

PP.S. Nej, jag hatar inte städer, men Phnom Penh är helt enkelt förfärlig! Låt er inte vilseledas av grönskan i bilderna. Jag tog kort på det vackraste…

andrea_bl

2 COMMENTS

  1. Min älskade Andrea, jag fick gråta när jag läste det… Kom hem, du och Adam, så snart som det är bara möjligt! Det är inte säkert att ni återhämtar er därefter helt och heller. Risken finns att ni blir allvarligt sjuka efter 2 månader i Phnom Penh, får cancer eller oreparabla förgiftningar.
    Din mamma.

  2. Intressant! Jag var i Phnom Penh en månad med en bebis och så älskade det! Fanns hur mycket fint och grönt och kul som helst … Intressant hur olika saker och ting kan tolkas. Hjälper det inte ens att finna respit i SIlver Pagodan?

    Tips – kolla upp om CCC eller Friends Café finns kvar. Pure bliss.

Comments are closed.