Det började redan i vintras när känslan av en sommar inom räckhåll och drömmarna om den tog fart. Vi visste att vi skulle åka norrut och pratade om att bestiga Kebnekaise, men kände att med två inte så vandrignsglada i familjen skulle det nog bli i tyngsta laget. Vi är inte riktigt mogna för det än, det får helt enkelt vänta ett par år. Men kunde vi inte nå Sveriges högsta punkt så kunde vi kanske ta oss till den nordligaste, det var en idé som fastnade ordentligt hos barnen, och tanken på att kunna stå med fötterna i tre länder samtidigt var så oemotståndlig att Treriksröset blev huvudmålet för sommarens resa. Våren har gått och vi har planerat tillsammans, tittat ut vägar i kartboken, googlat, läst på, fantiserat och funderat. Den här resan har växt fram genom oss, och kanske är det just därför allt känns så magiskt, för att alla har fått vara med och vi har sett fram emot den tillsammans. Nu är det dags!

Vi vaknar upp i en torr och varm stuga efter en regnig natt i Karesuando, glada över att slippa riva blött tält, glada över att solen skiner igen och att bara ha en timmes bilfärd kvar till äventyret. Alla vet att det är idag vi ska ta oss den sista biten ut till röset och nog känns det som ett litet äventyr även för en mamma när barnens förväntan fyller hela stugluften. Vi äter frukost och packar ihop i godan ro, vi har gott om tid och efter bara två minuter ute på vägen rullar vi över bron till Finland.

Ett Finland som strålar mot oss med nästan overkligt blåa vatten, spikraka vägar som ger känslan av att flyga fram genom det kulliga, gröna landskapet. Ett gott första intryck som omedelbart sätter glada spår i hjärtat. På ett litet kick är vi framme i Kilpisjärvi där en båt ska ta oss över sjön ut till nationalparken Malla om ett par timmar. Vi letar oss ner till båtbryggan det första vi gör, bara för att vara på den säkra sidan och slippa irra runt och leta i sista stund, och det är kanske tur, för den är så liten och oansenlig att vi undrar om vi verkligen hittat rätt. Vackert är det hur som helst, och här börjar även mina förväntningar att stiga.

Bara att få ge sig ut på det vattnet känns som en liten solskenshistoria i sig…

Vi fördriver någon timme med att äta lunch i byn Kilpisjärvi, och en hel timme innan avgång är vi tillbaka vid den lilla bryggan. Det är nog också tur för båten står där, den är inte heller stor och börjar redan fyllas på med folk. De åtråvärda platserna på bakre däck är tagna men det spritter av glädje i barnen ändå, vi kliver ivrigt på och får fina sittplatser bredvid varandra under tak.

Konstigt nog är det inte jobbigt alls att vänta. Vi spelar Uno, klappar en gullig hund som finns med ombord och pratar med en kvinna från trakten som säger att vi har en ovanlig tur med vädret – det är inte ofta det är så varmt som idag här uppe berättar hon. Och det går inte att komma ifrån, för varje minut vi sitter där med ett osannolikt blankt vatten som speglar himlens skiftningar och bergens grönska utanför fönstren ökar förväntningarna och den magiska känslan drastiskt. Att vi ska få färdas över den spegeln känns nästan för bra för att vara sant.

När båtmotorn till sist startar och vi sakta glider ut och tuffar fram känns det fortfarande nästan för bra för att vara sant. För vackert för att vara verkligt. För sagolikt för att vara på riktigt. Likväl helt på riktigt!

Fyrtio minuters ren och skär lycka att få glida fram här.
Så vackert att även en åttaåring förstår vikten av att föreviga ögonblicket.

Vandringen från båtbryggan på andra sidan sjön och till röset är tre lätta kilometer på fina stigar, väl skyltat och genom vacker natur. Precis vad våra yngsta klarar av utan allt för mycket knot och klagan, alldeles lagom för oss med andra ord.

Far och son kan naturligvis inte motstå ett litet snöbollskrig när tillfälle uppstår.

Så kommer vi fram till Treriksröset. Som om det inte vore magiskt nog att nå ett gemensamt mål man strävat mot och föreställt sig, så är det också magiskt vackert! Kanske extra vackert för att vi längtat mycket och solen strålar så, men vattnet, bergen och känslan av att tre goda grannländer förenas just här gör det till en mycket speciell plats för oss.

Vi är inte ensamma, klungorna kommer och går. På gott och ont. Tack vare en av alla dessa besökare får vi med oss något så ovanligt som en familjebild där hela familjen är med härifrån.

Hela familjen H i Finland, nöjda och lite stolta över att ha nått målet för den här resan.

Barnen är först lite besvikna över att inte kunna klättra upp på röset och bokstavligen stå i Sverige, Finland och Norge samtidigt, som de sett andra göra på bild. Vi enas i alla fall om att det måste ha varit vinterbilder vi sett, för vi inser att med en meter vatten mellan spången och betongväggen klarar vi inte av att ta oss upp utan att plumsa. De nöjer sig med det och roar sig istället gott med att kunna springa mellan tre olika länder på mindre än trettio sekunder!

Ett snabbt besök i Sverige.
Och en liten tur till Norge.

Efter en stund är vi ganska ensamma ute på bryggan och passar på att plocka fram vårt fika där innan det är dags att börja vandringen tillbaka.

Vi är nybörjare när det gäller att vandra, våra två yngsta har hittills inte varit förtjusta i det alls, men det står ändå klart att det är en säregen känsla att gå där var och en i sin egen takt, i sina egna tankar. Att kunna leka och utforska längs vägen. Att många tillfällen uppstår då man får tid att prata och komma varandra lite närmare. Den här turen ger mersmak.

Båtturen tillbaka är ett kapitel för sig och höljd i ett dunkel av ovisshet. Tre gånger om dagen går båten från Kilpisjärvi, klockan 9:00, 13:00 och 17.00, men bara om det finns passagerare nog för en tur, och det finns inga fasta tider för tillbakaresan. Vi åkte med båten klockan 13:00 och vet att den ska vänta i cirka två timmar innan den vänder om, men kanske hinner vi inte fram och tillbaka sex kilometer till röset på den tiden. Kanske går båten tidigare om den blir fullastad. Kanske måste vi vänta tills 17-båten kommit och väntat sina två timmar innan vi får åka tillbaka. Om den ens kommer vill säga, och om vi får åka med den på vår tur/retur-biljett från 13-båten. Många om och mycket som står oklart. Man kan också vandra hela vägen tillbaka till Kilpisjärvi, men att fortsätta gå femton kilometer till vore en smärre katastrof för oss, så det känns som ett litet mirakel när vi precis hinner ombord och kniper de sista platserna på främre däck innan motorerna startar och vi glider ut på det blanka vattnet igen.

Det är en del av äventyret att inte riktigt veta, men om vi skulle göra om den här turen så skulle vi åka ut med morgonbåten och ta eftermiddagsbåten tillbaka. Vi hade gärna haft mer tid där ute för att hinna leka, titta runt, undersöka, laga mat, bara vara, vila benen ordentligt mellan vandringarna och kunna gå i precis hur lugnt tempo som helst. Det ska också finnas en gratis övernattningsstuga i närheten av röset, vi hann inte kolla upp den men tycker att det låter som ett ännu större äventyr att ta med sovsäckarna och stanna över natten.

Parkeringen vid båtbryggan är gratis. Att åka med båten tur/retur kostar 30 euro för vuxna och 5 euro för barn. Ett rimligt pris för så mycket magi under en och samma dag tycker vi när vi sätter oss i bilen och rullar vidare mot Norge och Lyngen.

sara_bl

1 COMMENT

Comments are closed.