Elin: “Vipassana i Thailand – resan till mig själv”

2852

Jag blev avsläppt utanför det buddistiska templet Suan Mokkh, men jag hamnade någon helt annanstans. På platser jag inte besökt på tjugo år, hos människor jag inte pratat med sedan tonåren. Resan till den tiodagars långa meditationskursen i tystnad blev en resa genom livet.

Jag minns inte ens vad jag förväntade mig innan jag kom dit, minns knappt vad som fick mig att göra ett Vipassana i första taget. Sedan jag deltog i en fyra veckors lång kurs i sångmeditation i Melbourne har jag velat lära mig mer om redskapet. För att utforska mitt inre och för att kunna slappna av inte bara i kroppen, utan även i själen. Efter min ångestfyllda separation från Australien tänkte jag att meditation och absolut tystnad skulle tvinga mig att möta mina känslor och granska mitt beteende. Men aldrig trodde jag att det skulle vara så svårt. Så känslosamt, existentiellt, plågsamt och vackert.

28175667_10155435688746139_685811024_n

Suan Mokkh ligger ett flertal buss- eller tågfärder ifrån de vanliga turistorterna och det gick inte att anmäla sig till kursen på något annat sätt än att ta sig dit personligen. Därför blev jag förvånad över hur många människor som redan var där när jag kom dit i gryningen på registreringsdagen. Jag fick lämna ifrån mig min mobiltelefon, dator, böcker, anteckningsblock och allt annat som kunde distrahera mitt sinne, sedan blev vi alla tilldelade ett varsitt häfte med regler. Torr i halsen skrev jag under på att inte stjäla, inte döda något levande, inte äta efter lunchtid, inte ägna mig åt någon sexuell aktivitet, inte bryta min tystnad och till sist ett kontrakt där jag fick lova att jag förstod vad jag gav mig in på. Det visste jag inte, men det var inte läge att dra sig ur nu när jag hade rest såhär långt.

Klockan fyra varje morgon ringde de i en enorm klocka ute på gården. Upp och hoppa, dags för morgonmeditation! Det var inte svårt att låta bli att dra sig, sängen var en träbänk ihopsnickrad av några plankor på fyra ben. Madrass fanns ingen, istället låg jag på en stråmatta och hade en kudde gjord av trä. Tillsammans med ett myggnät, en tvättlina och en ljusstake var det det enda som fanns i rummet helt gjort av cement. När jag skulle skjuta upp fönsterluckan för att få in lite dagsljus i min grotta uppenbarade sig två stora ödlor och en spindel som skrämda flydde sitt gömställe bakom gardinen. Mitt skrik studsade mellan cementväggarna, jag hade redan brutit min tystnad.

28117580_10155435688661139_454700212_n
Mitt rum.
28109833_10155435688761139_1557674324_n
Min säng med träkudde.

Vi mediterade hela dagarna igenom, sittande, stående och gående. Varje meditationssittning varade i fyrtiofem minuter, fyrtiofem minuter av värk i muskler jag inte visste att jag hade. Hela tiden blev vi påminda om att koncentrera oss på vår andning, att sitta stilla och blunda var inte att meditera. Myggorna klungades omkring mig men eftersom vi inte fick döda något levande satt jag snällt med fötterna i kors och försökte blåsa iväg dem en efter en när de kom surrandes mot mitt ansikte. När klockan ringde och jag äntligen fick sträcka ut benen gick det inte att röra dem. Varenda lem i kroppen hade somnat och jag undrade om jag någonsin skulle kunna gå igen.

28053047_10155435688276139_1802127044_n
Schemat vi följde varje dag

När vi inte mediterade lyssnade vi på tal om buddhismen och den ideologi de tillämpar. Livsstilen som munk och nunna är väldigt strikt och ingenting jag kommer att följa, men mycket av det som religionen handlar om är en vacker livsfilosofi som egentligen alltid funnits i mitt hjärta. Vi blev inspirerade av visdomsord som uppmanade oss att göra vad som kommer sig naturligt för våra inre; Become what you already are, free what’s already inside, know what you already know. Att se sig själv från ett utifrånperspektiv och därmed lättare kunna göra kloka val i livet utan att identifiera sig med rädslor och oro. Vi fick lära oss att sära på tankar och känslor och leva livet i mindfulness. Lämna ångest för framtiden, förlåta det som varit och älska ovillkorligt i acceptans för det som redan finns omkring oss.

Varje dag började med yoga. Innan frukost, innan solen gått upp, innan världen vaknat, en magisk tid på dygnet jag aldrig annars upplever. Tystnaden vilade som en trygg filt över oss medan den nattsvarta himlen tonades rosa. Vår yogalärare stod med nakna fotsulor mot marken och i lugn och harmonisk ton bad hon oss att vrida och vända kroppen med högsta koncentration och medvetenhet om varenda rörelse. Medan vi stretchade ut våra stela meditationsmuskler på yogamattorna fick vi berättat för oss hur kroppen tillhör naturen och är uppbyggd av de fyra elementen. En otroligt vacker känsla spred sig i mitt hjärta och tacksamheten för mina funktioner växte morgon efter morgon.

Efter varje yogalektion var jag nästan onykter av medvetenhet om livet, och jag tror inte jag var ensam. Insvept i sjalar rörde vi oss alla i någon slags slowmotion i morgondiset och utan ett ord stod vi i en klunga och väntade på soluppgången. När de första strålarna släckte de sista stjärnorna och lyste upp molnen på himlen spred sig en energi mellan oss som jag har svårt att förklara. Varje gång gick jag därifrån med tårar i ögonen och en berusande tacksamhet till att ha blivit född. Soluppgångarna på Suan Mokkh fick varje dag att framstå som det mirakel de faktiskt är.

28053327_10155435688321139_37036859_n
Meditationssalen

Till frukost fick vi alltid rissoppa och varje lunch gryta med ris. De hade tänkt på allt, det var ingen slump att det var samma maträtt varje dag. Syftet var att vi skulle leva ett sådant avskalat liv som möjligt och så nära naturen det bara gick, utan att skapa stimulans av positiva eller negativa känslor gentemot det naturliga. Innan varje måltid läste vi några rader tillsammans som påminde oss om att vi inte äter för att bli feta eller för att bli vackra, endast för att underhålla kroppen och fortsätta leva. Jag gillade den delen extra mycket. Mat och hunger är det naturligaste som finns och den ångest och press som råder kring det vi behöver för att överleva är enligt mig bland det sorgligaste samhället har skapat.

28054133_10155435688331139_1909571061_n
Dusch och tvättrum

Tio dagar av att endast prata med sig själv fick mina tankar att snurra och spinna tills de satte knut på sig själva. Trots att meditationen gick lite bättre så hade jag oerhört svårt att koppla bort ovälkommen oro och ångest. Jag började precis fundera på om detta verkligen gav mig någonting när dag åtta kom och det faktiskt hände något. Efter en lektion i hur lidande uppstår hade jag en stark känsla av att jag ville fråga läraren något. Jag visste inte riktigt vad men jag behövde säga något högt, behövde få respons, inspiration till en tråd ut ur mitt tanketrassel. Hon tittade på mig en stund men istället för att svara på min fråga ställde hon en tillbaka. Innan jag visste ordet av hade hon öppnat dörren till mitt barndomsrum. Plötsligt var jag lilla Elin igen och minnen jag trodde jag lagt bakom mig smärtade som om jag vore nio år. Utan att tänka tog jag fram block och penna och skrev ner milstolpar från mitt liv som jag aldrig funderar på annars. Efteråt satt jag på sängen helt matt och torkade förvånat tårarna som droppade från hakan. Vad hände nyss?

28054031_10155435688316139_183450239_n

Ödlorna satt vid mitt fönster varje dag. Efter ett tag började jag till och med hälsa på dem när jag kom hem, längtade efter en konversation. Sista dagen när ceremonin var avslutad och vi äntligen fick prata igen fick jag inte fram ett ljud. Jag stod och betraktade alla andra som lättat började dela sina upplevelser, när en tjej tog tag i min arm. ”Oh you! I have something for you”. Vi hade aldrig pratat innan så jag följde efter henne nyfiken men förvånad. ”I saw that you went through a really hard time”, sa hon blygt medan hon trädde ett lila och vitt armband runt min handled som hon själv flätat ihop under de senaste dagarna. Jag fick fortfarande inte fram ett ord men tårar av kärlek och lättnad började strömma nerför mina kinder.

28117445_10155435688821139_1765154908_n

Med ett hjärta av porslin gick jag ner till min favoritplats, platsen vid stora trädet varifrån man såg solen stiga allra först. Jag lutade huvudet mot en av grenarna och blundade. Hej då oförglömliga soluppgång, hejdå Suan Mokkh. Men alla andra platser jag besökt i mitt sinne och i mina minnen under dessa tio dagar tar jag med mig. De säger jag inte hejdå till riktigt än. Inte förrän jag accepterat det som varit, slutat oroa mig för det som ännu inte blivit och lärt mig älska det som redan finns omkring mig.

elinstadenberg_bl

2 COMMENTS

  1. Du skriver så fint Elin. Jag beundrar dit mod att resa och uppleva världen. Tack för att du delar med dig!

    • Tack så mycket Anna, det värmer mitt hjärta att höra. Så kul att du läser och hör av dig!

Comments are closed.