Patrik: ”Det är något med bergen som gör mig lugn”

295

Det är något med berg som jag inte kan sätta fingret på. Jag tittar på bergen och det gör mig lugn. Fast samtidigt är det som att hjärtat tar tusen glädjeskutt per sekund och skickar mig rakt in i eufori. Dramatiska berg och dalar över trädgränsen är för mig den vackraste utsikten. Det finns absolut ingenting vackrare i mina ögon. Jag kan sitta i timmar och bara titta och låta tankarna fara iväg med vinden.

Bergen gör mig lugn.

Bergen har stått här i miljoner år och kommer stå här i miljoner år till. Bergssidorna och stenarna som rullat ner här har tusentals historier att berätta. Sagor om landhöjningar, istid med glaciärer, jordbävningar, regn, sol, vind och floder. Alla element har varit med och skapat det som jag tittar på. Ett konstverk under bearbetning än idag. Ett konstverk som aldrig kommer bli färdigt men som också är komplett på samma gång.

Det är något med det som jag tycker är så mäktigt, men hur jag än försöker kan jag inte sätta fingret på vad det är. Jag har slutat att grubbla, det gjorde jag för flera år sen. Nu är jag bara. Jag är där. Där med bergen. Det enda jag vet att det gör mig lugn och lycklig. Och det är bra.

Ovan trädgränsen är livet lite härligare.
Är det inte sjukt vackert?
Som att vara mitt i Sagan om Ringen.

Lake Rotoiti. En av sjöarna i ”Nelson Lakes National Park”.
Grus, grus och grus. Så många gråa stenar, ändå så vackert.

Det är i ”Nelson Lakes National Park” på sydön som vi stöter på de första riktiga bergen. Från parkeringen tar det bara dryga två timmar att vandra innan jag får utsikt jag vill ha. Jag sätter mig ner på sten och där blir jag sittandes en lång stund.

Jag vandrar en timme till och får mig serverat ännu mera berg. Jag vill inte gå ner. Långsamt äter jag min lunch och bara tittar. Bara ett fåtal andra vandrare är här uppe, trots att det är mitt under högsäsong. Jag behöver inte prata med någon, jag kan bara sitta helt tyst och suga i mig.

Upp längs den här kammen vandrade jag.
På världens tak.

SHARE