Hat och kritik mot Rosanna – här är hennes svar i egna ord

3406

Rosanna Holmström blev fast i Peru när landet stängde flygplatserna på grund av Corona. Hennes story uppmärksammades förutom här på Ett annat liv också i Sveriges Radio (Läs här >>), Expressen (Läs här >>) och SVT (Läs här >>).

Rosannas historia har blivit superviral och snurrar runt på sociala medier i en rasande takt. Många är arga och upprörda över hennes uttalanden och besvikelse på svenska ambassaden och UD. Det har också startats en tråd på forumet Flashback där ett enormt mörkt hat fullständigt regnar över Rosanna.

Nedan väljer jag nu att publicera Rosannas eget brev i sin helhet. Helt skrivet med hennes egna ord. Det svarar på många av de frågor som kritiker, hatare och personer med åsikter ställer sig i sociala medier och forum.

Varför valde jag Patrik som driver Ett annat liv att publicera Rosannas historia från första början? Jag har skrivit ett eget inlägg där jag svarar på just det. Läs här: ”Därför skrev jag en artikel om att Rosanna var fast i Peru”

Rosannas brev i sin helhet

Det cirkulerar en hel del falsk och vinklad information om mig just nu som startade i en Flashback-tråd där ett antal män (jag skriver män då det är rätt uppenbart att tråden skapats av en man) spekulerar kring mitt liv och häver ur sig en hel del saker som inte är sanna och även nedvärderande kommentarer om mig som person, samt kvinnohat. Varför? Jag frågar mig det också. Men det verkar ha stuckit i mångas ögon att jag synts en del i media på senaste och att många tycker att min senaste intervju med SVT utmålar mig som en bortskämd söndercurlad södermalmsbrud som reser till andra sidan jorden under en pandemi och sedan förväntar sig hjälp av UD och svenska ambassaden att ta mig hem i ett privatplan – typ.

Jag vill börja med att säga att intervjun blev vinklad. Först och främst uttryckte jag min besvikelse över hur svenska ambassaden i Lima arbetade, rubriken ”besviken på UD” är alltså missvisande. Har funderat på om det ens är någon idé att besvara kritiken eller inte men när min familj dras in i det och saker vinklas så oerhört mycket för att få mig att framstå som en idiot så känner jag att jag måste.

Jag åkte till Peru innan Corona-krisen den 9 mars. Det var varken en epidemi eller pandemi när jag åkte och fanns inga restriktioner varken på UD’s hemsida samt endast några enstaka bekräftade Corona-fall i Sydamerika överhuvudtaget. Peru hade noll drabbade. När jag landade i Lima så fanns det ingenting som fick mig att känna oro över att jag kanske skulle få problem att ta mig hem igen. Jag hade självklart ställt in min resa om så var fallet. Jag hann i princip vara i Peru i 4 dagar innan läget förvärrades drastiskt, så det gick mycket snabbt. Perus president gick ut med ett nationellt nödläge och utegångsförbud den 16 mars och gav alla 24 timmar att ta sig ut ur landet. Jag var i djungeln utan wifi eller mobiltäckning och såg inte detta förrän det var försent. Nödläget innebar att gränserna stängdes och att hela landet sattes i karantän vilket i sin tur betydde att jag inte kunde boka ett flyg hem även om jag ville. Karantän skulle gälla i 15 dagar och innebar att man inte fick röra sig ute förutom mån-fre kl 05-11 på mornarna för att köpa medicin/mat. Kraven var att man som turist bar sitt pass med sig 24/7 samt krav på munskydd. Gatorna patrullerades av tungt beväpnad polis och militär. Det var inte tillåtet att resa inom landet dvs via flyg, buss, tåg eller bil utan ett tillstånd. Under denna tid så var jag inte särskilt orolig och tänkte att jag bara skulle vänta ut det. Jag hade en bokad flygresa hem den 25 mars som självklart blev inställd pga stängda gränser i Peru. Den 2 april förlängde presidenten utegångsförbudet till den 16 april och rörelserestriktionerna dagtid skärptes ytterligare: män tillåts enbart lämna sina boenden för att köpa mat, mediciner eller besöka banken månd, tisd, onsd och fredagar. Kvinnor på tisd, torsd och lördagar. På helger fick man inte röra sig ute alls. Det talades även om att utegångsförbudet skulle komma att förlängas ytterligare. 

Så vad gör man när man vaknar en morgon och läser på nyheterna att landet man är i har stängt, inga flyg lyfter. Hur tar man eget ansvar då? Det är inte direkt så att man kan ringa Perus regering och säga att man vill chartra ett eget flyg och få landningstillstånd.
Så självklart hörde jag av mig till svenska ambassaden i Lima som var nästintill omöjliga att få tag på på grund av överbelastning, vilket är förståeligt men även oroande.

Vi svenskar som satt fast i Peru fick enstaka mejl då och då från ambassaden där de i princip bara uttryckte att de förstod vår oro och att de jobbar så hårt de kan med att lösa situationen men det skrevs också i flertal mejl att de INTE planerar några assisterade flyg från Sverige.

Varje dag såg jag och hörde om turister från USA, Holland, England och Polen lämna för att bli evakuerade ur Peru med hjälp av assisterade flyg anordnade av deras respektive regeringar, inkluderat inrikesflyg eller landtransport för de som satt fast i mindre orter långt bort från Lima, exempelvis från Pucallpa där jag satt fast. Självklart var jag orolig. Måndag 30 mars kl 05 fick jag ett mejl från svenska UD där de tipsade om att Danska UD med hjälp av reseförbundet DRF anordnat ett assisterat flyg från Lima till Köpenhamn och att det fanns en möjlighet för svenskar att få åka med på detta plan (endast fåtal platser) Jag gick såklart in och försökte boka då vi inte visste när nästa möjliga flyg skulle bli av. Biljetterna startade på 10 tusen kr och sålde slut på sekundrar. Biljetterna som låg på 15 tusen kronor sålde också slut. De enda biljetterna som fanns kvar var i business class och kostade 20 tusen kr. Jag lyckades knipa en biljett för 20 tusen kr i sista sekunden och sedan var alla biljetter slut. För att ens kunna boka denna biljett var jag tvungen att låna pengar av min morbror så de spekulationer som gjorts om att jag är rik eller har rika föräldrar är tyvärr inte sanna, I wish. Jag hade dessutom ett jobb som jag behövde komma tillbaka till och var i princip pank så att stanna tills 15 april var inte ett alternativ för mig.

Många svenskar lyckades inte få biljetter på det här planet då det blev fullbokat. Många personer i sociala medier har uttryckt att UD faktiskt samarbetat med Danska UD för att få till det här planet och att det är positivt. Absolut, men bara ett fåtal svenskar lyckades få biljetter. Vilket innebär att Sveriges samarbete inte blev så fruktsamt i slutändan.

Nu har UD beställt ett plan som åker ner till Peru och hämtar hem de resterande svenskarna. Detta trots att ambassaden gång på gång mejlade oss svenskar tidigare att inget evakueringsplan var planerat. Läs mer om det längre ner.

Jag var självklart lättad och tacksam över att jag med hjälp av ett danskt plan skulle kunna ta mig hem till Sverige men jag hade ett problem, jag var fast i Pucallpa, mer än 72 mil bort. Inga inrikesflyg eller landtransporter var tillgängliga. Då undrar ni kanske varför jag inte tänkte på detta innan jag bokade flyget? Man har inte riktigt tid att tänka efter när man vet om att biljetterna kan säljas slut vilken sekund som helst och är sönderstressad och desperat och bara vill hem. Jag hade som sagt sett andra som var i samma situation som mig, som fick transport anordnade av sina regeringar såsom buss eller minivan så jag trodde att svenska ambassaden skulle kunna hjälpa mig att anordna en transport till Lima så att jag kunde ta mig till flyget i tid.

När jag väl fick tag i ambassaden i Lima sa dem att de inte kunde hjälpa mig att anordna en transport men att de kunde ansöka om ett resetillstånd så kallat Salvoconducto via Perus regering. Så där satt jag och skulle försöka hitta en egen transport som under utegångsförbudet skulle gå med på att köra mig ända till Lima, det var inte det lättaste. En tysk tjej som jag var bekant med kände till en taxiförare som kunde ställa upp om jag hade tillståndet jag behövde, vilket jag inte hade än. Varenda person jag pratade med om resan inklusive personal på hotellet jag bodde på, uttryckte sin oro och sa att det var farligt att ta sig från Pucallpa till Lima via bil, att det var oframkomliga vägar med oerhört många poliskontroller och att jag inte kände chauffören. Jag kände att jag inte hade något val och inte heller hade tid att tänka igenom beslutet eller försöka hitta en annan lösning eftersom mitt flyg skulle gå om 2 dagar och det tar 20+ timmar att köra till Lima. Jag skulle åka kl 19.00 tisdag 31 mars och hade ännu inte fått mitt tillstånd som ambassaden hade försäkrat mig om skulle komma fram tisdag morgon. När klockan var 17.00 hörde jag av mig till dem igen för att ta reda på när det kunde förväntas komma. Då fick jag till svar att tillståndet kanske inte kommer alls, att det inte finns något de kan göra. Jag frågade vad jag skulle göra med flygbiljetten jag hade betalt med mina sista pengar (och lånade pengar) och frågade om det var möjligt att byta datum på biljetten eller få pengarna tillbaka i värsta fall, jag fick till svar att det får jag ta med resebyrån som anordnade flyget via danska UD. Tillståndet kom kl 18.00 och jag blev självklart överlycklig. Jag pratade med svenska ambassaden en sista gång och de sa att jag gör denna resa på egen risk och att om något händer mig så är det inte deras ansvar. Jag frågade varför de inte kunde anordna en transport till mig som de visste var säker och vad de tyckte att jag skulle göra i denna situation. Hon sa att de inte kunde hjälpa mig och att hon tyckte jag skulle åka för att det var min enda chans att komma med det flyget. I sista sekunden lyckades jag få med mig en svensk kille jag hade haft kontakt med som också befann sig i Pucallpa. Det var alltså på håret att jag skulle åkt ensam. Där har ni detaljerna som inte kom med i artikeln som skrevs av SVT. 

Vi var över 200 svenskar som satt fast i Peru. Det hade räckt med ett enda assisterat evakueringsflyg från Sverige för att få med alla hem i en veva. Detta har gjorts av många andra länder. När man frågade ambassaden om VARFÖR de inte kunde anordna detta fick man svävande svar om att det är komplicerat att få landningstillstånd i Peru och att de inte planerar några assisterade flyg. Varför kunde Danmark få ett sådant tillstånd? USA? Holland? Polen? Om UD och ambassaden inte kan hjälpa en i en sådan här situation, vad är de då till för? Mitt mål med att ställa upp på dessa intervjuer var att sätta press på Sveriges regering i hopp om att de tillslut skulle ta beslutet att anordna ett evakueringsflyg, vilket NU har skett. På onsdag 8 april kommer ett SAS-flyg att ta hem resterande svenskar från Peru direkt till Sverige. Jag tror att all kritik i media spelat sin roll i det hela. Jag var ju ändå inte den enda svensken som uttryckte min besvikelse över detta. 

Här har ni en annan artikel i Dagens nyheter om 62-åriga Madeleine Rapp som också satt fast i Peru och beskriver precis samma besvikelse över hur sveriges regering skött det hela, vad skiljer storyn från min? https://www.dn.se/nyheter/varlden/ambassadoren-vi-jobbar-dygnet-runt-for-att-fa-hem-svenskarna-fran-peru/

Det vinklas även hejvilt med artiklar från 5-6 år tillbaka som jag medverkat i på min vän Patriks resesida ”Ett annat liv” där jag var i Australien och uttalade mig att jag trivdes bättre där än i Sverige –
1. Jag var 19 år och skulle inte uttala mig likadant idag.
2. Att lägga en sådan artikel bredvid artikeln från SVT är bara ett sätt att försöka få mig att se dum ut och det är inte jämförbart. 

Det här blev verkligen till en enorm grej och det var aldrig min mening. Flashback-tråden är dock något utav det mest underhållande jag läst så tack för skrattet. Ska svara på några av de snabba frågorna som ställdes i tråden bara för sköj:

– Jag är varken Sydamerikan eller östeuropé utan svensk om det nu är så viktigt att veta mitt ursprung
– Jag har en närvarande pappa därav inga ”daddy-issues”
– Jag är inte rik
– Jag bor inte ihop med en man som heter Salah
– Jag förväntade mig inte att Sveriges regering skulle betala för min flygbiljett hem
– Jag bokade inte en biljett i första klass för att lyxa till det utan det var de enda biljetterna som fanns kvar till försäljning på det danska SAS flyget som anordnades av danska UD
– Jag har ett heltidsjobb och betalar skatt

Rosanna Holmström

SHARE

1 COMMENT

  1. Så hatet grundar sig ursprungligen pga av hennes (vem bryr sig) utseende / ursprung? Fyfan. Det är sådana människor som kommer styra det här landet om 2 år. Fysatan!
    Flashback är en fjantigt forum för en massa missnöjda fjantar som skyller sina egna problem på andra människor.
    Låt oss inte glömma alla svenska småföretag och svenskar som gnäller om att staten skall hjälpa dem. Dessa företag med obefintlig omsättning skall gå i konkurs, inte räddas av staten. Alla med bolån skall nu få amorteringsfria månader. Samtidigt gnäller den bortskämda svensken på regeringen för allt de gör.

    Ser fram emot när svenska folket röstat fram en borgerlig regering 2022. Ser fram emot när den bortskämda svensken kommer gnälla över att de får betala sin egen vård från egen ficka.

    Välkommen hem Rosanna. Skit i alla lantisar.

Comments are closed.