Sanne och dottern Leona nära att dö i Filippinska stormen

1709

Veckan innan jul slog supertyfonen Rai till mot Filippinerna och förstörde allt i sin väg. Sanne från Sverige som bor på en liten ö gömde sig med sin treåriga dotter på en trång toalett och trodde de skulle dö när taket slets loss.
– Jag bad till gud och sjöng Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” om och om igen, säger hon.

Jag intervjuar Sanne via ett knastrigt internetsamtal där hon sitter i Manilla dit hon lyckats ta sig. Hennes berättelse är stark och känsloladdad. I den här texten får du läsa om skräckdygnen när tyfonen slog till.

Sanne och dottern Leona skyddade sig inne på en toalett. Foto: Sanne Sevig

Tyfonen Rai förstörde många människors liv. Hela deras hus och ägodelar är borta. De har ingenting kvar. Över 400 personer har dött och hundratusentals har tvingats lämna sina hem. I spåren av stormen sprids sjukdomar som flera små barn dör av.

Sanne som lyckats ta sig från sitt hem och älskade ö Siargao till tryggheten i huvudstaden Manilla gör nu allt hon kan för att hjälpa sina vänner och grannar på plats. Sanne som driver en välgörenhetsorganisation sen tidigare säger att vartenda öre gör skillnad. Hon samlar in pengar via Swish. Vill du bidra för att hjälpa de Filippiner som drabbats kan du Swisha Sanne Sevig på: 639 33 335 55 13. Numret ser kanske konstigt ut, men är kopplat till svenska Swish.

Förödelsen är total. Foto: Sanne Sevig

Men låt oss backa bandet till den dagen då stormen slog till med full kraft.

Under möbler, madrasser och massa andra mjuka grejer satt Sanne med sin treåriga dotter Leona. De hade krupit in på en liten trång toalett. Pappa Joseph fick sitta utanför då han inte fick plats. Där satt de för att skydda sig från stormen när det blåste som allra värst och vinden slet med sig metallstolpar, kokospalmer och garagetak. Tyfonen Rai är en av de värsta som drabbat Filippinerna på många år.

Sanne berättar att det blåste så mycket att lufttrycket orsakade smärta i öronen.
– Jag var helt säker på att både min och Leonas trumhinna skulle explodera. Jag har aldrig haft så ont i huvudet av lufttryck i hela mitt liv. Joseph skrek precis bredvid mig mig men jag hör ingenting.

När de suttit på den lilla toaletten i flera timmar fortsatte tyfonen att öka i styrka.
– Vid två på eftermiddagen, då börjar vårt innertak lyfta, vi börjar se ut där ifrån vi sitter. Vinden kommer in och trycker upp luften i taket och lyfter en spik i taget. För varje spik flyger taket upp och ner, bang, bang, bang, berättar Sanne.

Här satt Sanne och Leona när det blåste som värst. Foto: Sanne Sevig
Sanne och Joseph använde kuddar för att kunna skydda dottern Leona så gott de kunde. Foto: Sanne Sevig

Hon beskriver det som att hon sitter böjd som en ostbåge över sin treåriga dotter Leona för att skydda henne. Lilla Leona är så rädd att hon är helt stel i kroppen. Mitt i rädslan, paniken och kaoset börjar Sanne sjunga.
– Jag sjunger hennes godnattsång ”För kärlekens skull” med Ted Gärdestad om och om igen. Jag vill inte tappa det mentalt, jag tänker att om vi dör nu vill jag att hon känner att vi är där för henne.

Vinden är öronbedövande, taket har slitits loss och det regnar in överallt. Sanne, Joseph och Leona är dyngsura och fryser.
– Det är svinkallt och jag har kramp i hela kroppen. Det kramar i varenda muskel, sendrag överallt, säger Sanne. 

Hon tror inte på gud, men när det blåste som allra värst så blev hon ändå förbannad på gud.
– Vad har vi gjort för att förtjäna det här din jävel, tänkte jag. Men efter 20 minuter gick det över till att be istället. Jag bad att gud kunde ta allt, ta mig och Joseph men låt Leona leva.

Sanne fortsatte sjunga för Leona som samtidigt hade sin padda i knät.
– Jag satte på Peppa Pig, vi hörde ingenting, men hon kunde titta, berättar Sanne.

På sena eftermiddagen börjar stormen lugna ner sig och sen faller mörkret. Den lilla familjen spenderar natten på den trånga toaletten. Rädda, kalla och blöta.
– Jag och Joseph gråter mycket den kvällen. Vi vet inte om våra vänner och grannar lever. Det blir en lång natt, berättar Sanne.

Familjen bor i en by på den lilla ön Siargao som ligger i östra Filippinerna med Stilla havet som granne. Det är inte ovanligt med kraftiga stormar, men tyfonen Rai var i en klass för sig.
– Vi visste att det skulle komma en stor storm och vi hade en plan och förberett med mat och en första hjälpen-väska. Allt internet var nere redan en dag innan. Min mobildata fungerade fram till klockan 10 dagen då stormen kom, säger Sanne.

Foto: Sanne Sevig

Trots att de var förberedda fanns det inte mycket att göra än att vänta ut stormen och hoppas på det bästa. De lämnade sitt hus som låg i en sänka när det först började blåsa och tog sig till Sannes kontor där de tog skydd på den lilla toaletten.

Efter en lång och kall natt utan någon egentlig sömn gryr dagen och de tar sig ut från sitt skyddade gömställe.
– Jag bär Leona hela tiden för det är alldeles för mycket sopor och metall. Joseph skär upp foten. Vattnet har sjunkit undan och hela huvudgatan i byn har blivit en sandstrand, berättar Sanne.

Foto: Sanne Sevig

90 procent av allt på Siargao är helt förstört, hundratusentals kokospalmer har blåst ner, hela samhällen är totalt förstörda, det ligger bråte, metall och skräp precis överallt i ett enda kaos. Sanne, Joseph och Leona upptäcker till sin glädje att många av deras vänner och grannar har överlevt stormen och natten.
– Det tar två timmar att gå hem till vårt hus bara för att vi stannar och pratar och kramas med alla. Filippinare är de starkaste människorna jag mött. Folk går ut direkt och börjar städa och tar bort det som är farligt, de försöker hitta kläder och mat som inte är förstört, säger Sanne.

När de kommer tillbaka till sitt hus ser de att väggarna fortfarande står upp, men det går inte att komma in i huset för allt bråte. Nu handlar allt om att överleva. Det finns ingen fungerande kommunikation med omvärlden, det finns inget vatten och dåligt med mat.
– Vi har tolv timmar på oss innan mörkret att fixa tre saker. Mat, vatten och någonstans att sova. Det var ett race mot solljuset varje dag.

I en del av sitt förstörda hus hittade de en plats där innertaket inte var helt förstört där de kunde sova. Men klockan tio på kvällen började det regna in och de hängde upp allt de kunde för att hålla lilla Leona torr, själva var Sanne och Joseph blöta.

Foto: Sanne Sevig

På nätterna kallt och blött. På dagarna tryckande hetta. Eftersom nästan alla träd har fallit och hus ligger i spillror finns inte många platser med skugga.
– Det var som Sahara-öknen, vi brände oss trots att jag hittade en solkräm med faktor 70. Vi fick blåsor i ansiktet och nacken, säger Sanne.

Samtidigt var de tvungna att jobba hårt ute i stekande sol varje sekund av dygnets ljusa halva. De måste röja och plocka upp och bygga temporära tak för att skydda sig mot regnet på nätterna.
– Jag tänkte mycket på min familj i Sverige de här dagarna, men det fanns ingen tid att bryta ihop, säger hon.

Hemma i Sverige trodde föräldrarna att Sanne, Joseph och Leona var döda och gjorde allt de kunde för att få reda på information.

Foto: Sanne Sevig

Den lilla familjen hade inte mycket vatten till att dricka. Innan stormen hade Sanne och Joseph köpt på sig 40 liter i två dunkar. Vatten som de nu var tvungna att hushålla med rejält.
– Dag tre hade vi fem liter kvar. Då sa vi att vi att jag och Joseph inte dricker mer så det räcker till Leona. Då drack vi bara kokosnötter som vi hittade.

Sanne bor med sin familj i samhället Burgos på norra delen av ön Siargao. Det var det område på ön som drabbades allra hårdast och där hade flera stora vågor slagit in under stormen. Samhället var helt isolerat från omvärlden, det gick inte att ta sig fram på vägarna på grund av alla nedfallna träd.
– Vi visste ingenting i fem dygn. Tredje dagen såg vi ett flygplan och viftade med armarna och skrek att vi lever. Ovissheten var väldigt chockerande, det är så mycket med naturkatastrofer som man inte kan förbereda sig på, berättar Sanne.

Foto: Sanne Sevig

En dag kom en person till Burgos som promenerat i sju timmar och berättade att om man tog sig till flygplatsen och skrev upp sig kunde man få åka med ett evakueringsplan. Tillsammans med en granne lyckades Sanne och Joseph gräva fram en motorcykel under massa bråte.
– Mirakulöst nog funkar den och det fanns lite bensin. Joseph åkte till flygplatsen och skrev upp oss, vi var den trehundrade familjen på listan, säger Sanne.

Efter mycket om och men kunde familjen tillslut lämna Siargao med ett flygplan och åka till tryggheten hos Josephs syster i huvudstaden Manilla. Sanne berättar att hon hade dubbla känslor.
– Det var konstigt att lämna allting. Jag gick runt till grannar och vänner och sa hejdå och lovade att komma tillbaka. Sa att jag kommer hjälpa dem att bygga upp sina hem.

Foto: Sanne Sevig

Lika mycket som hon vill stanna kvar och hjälpa vet hon att det är bättre att åka, då blir det färre personer som använder den lilla mat och vatten som finns och samtidigt kan hon göra mer nytta och samla in pengar om hon åker därifrån.

När de åkte till flygplatsen fick Sanne se all förödelse som tyfonen orsakat.
– Det blev en sån jävla örfil av verkligheten. Att hela ön är förstörd, det var överväldigande.

När jag pratar med Sanne är det mitten på januari. I ett knastrigt internetsamtal från Manilla berättar hon känslosamt om hela sin upplevelse. Hon är arg och ledsen över hur lång tid det tog innan hjälpen kom.
– Det tog en vecka innan någon kom. Hur kan det ta så lång tid? frågar sig Sanne.

Sannes dotter Leona blev allvarligt sjuk, lyckligtvis kunde hon få medicin i tid. Men många andra barn har dött av sjukdomar som sprids i spåren av stormen. Foto: Sanne Sevig

Nu har de stora organisationerna, bland annat Röda Korset, varit på plats i Filippinerna ett tag. Men kommunikationerna fungerar fortfarande inte, sjukhusen kan inte kommunicera med varandra och det är högst troligt ett mörkertal vad gäller antal döda och skadade.
– I sjukhuset i staden Dapa har de normalt 30 sängplatser. Sju dagar efter stormen var 120 personer, mestadels barn, inlagda där. De har kraftig diarré och är uttorkade, berättar Sanne.

Många blir sjuka av smutsigt vatten. Sannes dotter Leona blev också allvarligt sjuk. När de kom till Manilla bröt det ut på riktigt och hade hon inte fått medicin hade det kunnat gå riktigt illa.
– Hon fick lunginflammation och den dödliga bakterien amöba. Sen fick hon en infektion i tarmarna. En läkare skrev ut fem olika mediciner som vi gav henne tre gånger om dagen i tio dagar, säger Sanne.

Träd har brutits av och hela tak har slitits loss från husen. Foto: Sanne Sevig

Andra barn har inte samma tur. De dör av exakt de sjukdomarna och det är svårt att få ut mediciner till de drabbade områdena. Från Manilla gör nu Sanne allt hon kan för att hjälpa alla som drabbats. Hon har lyckats samla in 2,5 miljoner filippinska pesos, vilket är knappt 450 000 kronor. Men det behövs mer.

Sanne samlar in pengar både via Swish eller via vanlig banköverföring. Varenda donation som kommer in skrivs upp och noteras och Sanne säger att hon är helt transparent.

Vill du bidra kan du Swisha Sanne Sevig på: 639 33 335 55 13. Numret ser kanske konstigt ut, men är kopplat till svenska Swish.

Vill du hellre göra en vanlig banköverföring är Sannes bankuppgifter följande:
Sanne Sevig
Bank: Swedbank
Clearingnummer: 8150-5
Kontonummer: 4635787-7

SHARE