Snart har två år gått sedan jag slog ihop böckerna om samtalsterapi och sociala problem på Lunds Universitet. Då visste jag inte att jag aldrig skulle öppna dem igen.

image
Foto: Sara Pettersson

Jag älskade att plugga i Lund. Jag lärde mig av kurslitteraturen och diskussionerna i klassrummet har gjort mig ännu mer öppen. Redan efter första uppropet på socionomprogrammet hittade jag vänner att hålla hårt i livet ut. Festerna kom tätt i någon källarlokal de kallade studentpub och jag cyklade alltid över kullerstenen med bakisdunkade huvud på väg till föreläsningarna. Studentkorridoren luktade utspilld öl och snabbkaffe men aldrig behövde jag vara ensam där, alltid hade vi roligt.

Ändå kom inte skrattet riktigt ända ifrån maggropen. Jag kände mig som en sådan där leksakskloss som små barn ska försöka stoppa ner i ett hål med samma form, men trots allt vridande och vändande kunde jag inte passa in. I någon vrå av hjärtat kände jag det hela tiden, men jag ville så gärna vara där. Ville så gärna vara med.

Jag hade haft fyra sabbatsår och fortfarande hade inte svaret på varenda tjugoårings fråga kommit nedsinglande ifrån himlen, vad ska det bli av mig? Med en växande klump mellan revbenen bläddrade jag upp och ner i utbildningskatalogen efter någon slags utsikt för min framtid. Efter ett svar på släktingarnas frågor om vad jag ska bli när jag blir stor. Efter en identitet. Jag kom in på socionomprogrammet utan att knappt veta varför jag hade sökt det. Det var inte bra, men det var bättre än att vakna i ovissheten varje morgon och lägga sig med något tjockt i halsen varje kväll.

LÄS MER AV ELIN I AUSTRALIEN: Kärlek utan gränser – sträck ut armarna och fall fritt >>

image

När november kom och klädde av träden nakna och färgade alla örsnibbar röda bokade jag en biljett till Bali. Jag hade redan tagit kursen i juridik några år tidigare och hade nu två månader att göra vad jag ville. Det krävdes inga klumpar mellan revbenen eller sökande i kataloger för att ta reda på att jag ville utnyttja varenda lediga dag utomlands, med en ryggsäck på ryggen och med carpe diem i stegen. Att jag åkte till Australien istället för att komma tillbaka till socionomprogrammet var mest bara en slump, men ändå en slump so meant to be. Efter tre veckor och oräkneliga portioner Mi Goreng från rykiga gatukök skickade jag in en ansökan om studieuppehåll till skolan, och fick den beviljad. Det gick av bara farten, för vill man något så behöver man inte vrida och vända på sig för att göra det. Är det rätt så trillar klossen igenom hålet direkt.

LÄS MER SOM ELIN SKRIVIT: Ett andraårsvisum och evig vänskap >>

image

image

Nu har jag bott i Australien i över ett och ett halvt år. Jag har ingen utbildning att lägga till på mitt CV än mindre någon stabil plan för min framtid, men inte heller har jag kvar ångesten i axlarna som det känns helt bisarrt att jag levt med som om den vore medfödd. Varje dag, vecka och månad har jag gjort precis vad jag vill och det har förändrat mina perspektiv, utvidgat dem och gjort dem så självklara. Jag har inspirerats av människor jag träffat under mina resor som lever sina liv på så oändligt många olika vis. Människor som inte delar upp sina liv i milstolpar de måste hinna till före en viss ålder. Människor som har modet att låta sig styras av sina inre väsen, som inte har någonting att bevisa, som inte mäter sina egna eller andras värden i prestanda. Jag har lärt mig att livet inte behöver vara något som ska kämpas igenom, livet kan faktiskt bara levas.

LÄS MER AV ELIN: En roadtrip genom naturens konstverk >>

image

Självklart är utbildning bra för världen. Vi lär oss själva och varandra och tillsammans tar vi oss framåt, men det behöver nödvändigtvis inte vara svaret på allas öden, på allas lycka. Att försöka förändra sig själv så som jag gjorde för att passa in i en färdigskriven tidsplan är ett sådant sorgligt sätt att se livet på. Det är okej att vänta in dig själv, låt din inre lust visa vägen till rätt hål som passar dina naturliga former. Jag kommer att vara jag hela livet och jag är fri att försöka göra mig själv lycklig på det sätt som passar mig bäst, vilken ålder jag än är i. Två år har gått och jag har fortfarande inte läst en enda bok om samtalsterapi eller sociala problem, men jag har öppnat helt nya kapitel som lärt mig saker ingen universitetsutbildning i världen hade kunnat göra.

LÄS MER AV ELIN: I Australien är vardagen precis samma – men helt tvärtom >>

elinstadenberg_bl

6 COMMENTS

  1. Hej, intressant att läsa om dina öden och äventyr. Läste själv en gång i Lund och kan förstå hur du kände dig och längtade ständigt ut i stora vida världen. Har bloggat en hel del om mina senaste resor.

    • Oscar, vad kul att du tycker det! Ja, längtar man starkt efter något så ska man nog lyssna på det. Vad kul att du följde din längtan och kom iväg på äventyr!

    • Tack Magnus! Precis, jag tror att följer man bara det man tror man mår bäst av hela tiden så är det svårt att hamna fel 🙂

Comments are closed.