Jag hoppar mellan stenbumlingar och klippblock i Grampians nationalpark och blir så medveten om livet. Fötterna vet ju inte vilka stenar som går att lita på och vilka som sitter löst förrän de landat och känt efter. Jag koncentrerar mig på varje steg, på att inte vricka en vrist eller skrapa en tå. För jag vill kunna fortsätta att hoppa, runt hela vida vackra världen.

Ibland halkar jag fram på alla fyra över de hala bergsgolven och bara när mossan vadderar dem som en pålitlig heltäckningsmatta vågar jag vända mig om. Pupillerna vidgas, hela ansiktet förlorar fästet och varje gång tappar jag ett andetag. Ingen gång är jag beredd. Utsikten vilar stillsam och mäktig, omedveten om sin skönhet. Bergen är djupblåa och horisonten så långt bort. Träden så levande, marken så orörd, molnen så oåtkomliga. Det är någonting med berg som gör mig så rörd, som får mig att känna mig liten och obetydlig men så meningsfull på samma gång. Som påminner mig om vad som är viktigt. Påminner mig om livet som pågår.

image

21322630_10155006121526139_2133054218_n

21322995_10155006121741139_74921100_n

Vi säger inte mycket till varandra men min vän John som ligger några meter efter mig skrattar av förtjusning åt mitt ansiktsuttryck varje gång jag blickar bakom axeln. Han ser lycklig ut, klättrar i iver. När han kommit ifatt mig står vi axel mot axel och lyssnar på tystnaden, beundrar en vacker värld vi aldrig kommer att förstå oss på. Jag ser ner på mina fotsulor som kramar klippkanten och tänker på alla platser de tagit mig till de senaste två åren. Jag kisar mellan bergstopparna för att försöka skilja himlen från jorden och i tanken zoomar jag ut bilden av oss två där vi står på en bergstopp i södra Australien. “We are so far away”, säger jag till John.

Jag tänker på mamma. Det är morgon i hennes kök och alldeles säkert kuttrar kaffekokaren som en katt. Jag undrar om hon har sin mörkblåa morgonrock på sig, vad har hon på mackan? Om jag var där skulle vi skratta tillsammans. Min mamma skrattar ofta, hon har ett frihetsskratt som lägger sig som en filt runt hjärtat och får hela maggropen att le. Jag ser pappa framför mig, på väg genom ett yrvaket Stockholm. Han luktar lipsyl, en av de godaste dofterna av vanilj och trygghet. Jag kan känna hans skäggstubb klia mig mot kinden när jag kramar honom. Bergen blir grumliga och horisontlinjen är plötsligt inte lika stark. Ögonen fuktas av saknad och dåligt samvete.

21322622_10155006121611139_1656799198_n

Jag vet att de längtar efter mig på andra sidan solnedgången, och även om tanken på deras omfamningar drar hårt i mig så finns det något skrämmande med tanken på Sverige. Att komma hem. För tänk om det inte känns som hemma längre? Tänk om Sverige inte räcker till, nu när jag fått se hur stor världen är. Tänk om min syster som kan allt inte längre vet bäst. Tänk om hon som kan se hela min själ med ett ögonkast inte längre kan se längre än till mina iris. Jag vet att jag har förändrats, lika mycket som Sverige inte har det. Samtidigt är jag tacksam för att jag har en plats på jorden som alltid kommer att vänta på mig precis som jag lämnade den. När jag är redo vet jag att jag kommer att landa mjukt i det välkända, men inte riktigt än.

Först vill jag klättra högre, komma närmre solen, låta naturen skaka mina sinnen runt hela jorden och jag vill träffa alla människor som bor mellan alla bergstoppar. Så just nu mamma och pappa, när jag är så långt bort jag bara kan komma, är det enda jag kan lova er att jag ska hoppa så försiktigt jag bara kan. Runt hela vida vackra världen tills jag kommer hem igen.

elinstadenberg_bl

2 COMMENTS

    • Tusen tack för länken och den fina komplimangen. Så fantastiskt att få inspirera! Vad mycket vackert ni har framför er, all lycka!

Comments are closed.