Patrik: ”Rolig skidåkning på en aktiv vulkan”

396

Fort går det. Riktigt fort. Jag trycker ner stålkanten på skidan ännu lite hårdare i den packade snön, skär genom svängen och känner mig som ett riktigt proffs. Men jag är långt ifrån proffs – jag har inte stått på ett par skidor sen vintern i Sverige 2015. Tre och ett halvt år. Visst, det är som att cykla, men tekniken är rostig. Men det viktigaste av allt: Det är lika kul som det alltid varit.

Jag njuter så inåt bomben mycket av den här dagen. Glädjeruset liksom pumpar genom blodådrorna och ut i varenda cell. Jag vill hoppa, skrika, skratta och jubla på samma gång. Jag är fullständigt lycklig där mitt i backen med snö överallt.

LÄS MER – Patrik: ”Så är det att vara Digital Nomad >>

SE VIDEO FRÅN MIN DAG I SKIDBACKEN HÄR:

Jag var väl 4 eller 5 år när jag först lärde mig att åka slalom och många åk har det blivit sen dess. Men inget har varit i närheten av denna dag.

Idag åker jag skidor på en aktiv vulkan på över 2000 meters höjd.

– Ibland testar de vulkanlarmet här. Då måste man åka upp från dalarna och stå på närmast högsta punkt, säger Mark, en härlig Nya Zeeländare jag av en slump började prata med i liftkön.

Han skämtar inte. Skulle det vara på riktigt och inte bara ett test då gäller det att snabbt ta sig till en höjd ifall lavan kommer forsandes i dalen. Wow tänker jag.

Mount Ruapehu är nordöns högsta punkt och räknas som en aktiv vulkan. Sedan 1988 har den haft fem utbrott och det senaste var 2007.

Det pirrar i hela kroppen. Jag är inte rädd utan känner snarare att det är väldigt spännande.

LÄS MER: ”Avstressande dagar i natursköna East Cape” >>

Mark är en trevlig prick och berättar för mig att han ofta är på berget och drar några åk.

– Idag är jag bara här till lunch. Jag har ett möte i eftermiddag, men jag kan visa dig skidområdet, säger han.

Ett sånt erbjudande tackar jag förstås inte nej till. Mark och jag slår följe. Mount Ruapehu har två skidområden och vi åker i det som heter ”Whakapapa”. Vi håller oss på övre halvan av berget där backarna för de mer erfarna åkarna finns.

LÄS MER: Jobba och resa i Nya Zeeland – Stor guide >>

Mark, min självutnämnde guide under dagen. Foto: Patrik Enlund

Fartvinden kyler ner min näsa och mina kinder så de blir rosa. Jag swischar ner i full fart för både breda svagt sluttande backar men även branta utmaningar som kräver mer. Jag känner hur mina knän jobbar på övertid. Så här mycket har de inte fått anstränga sig på flera år (dykning gör mig inte direkt knästark).

Efter tio minuter i ännu en lift står vi på den absolut högsta punkten vi kan komma till med skidor. Utsikten är fantastisk med en panoramavy av landskapet. I öster ser vi tydligt Mount Ngauruhoe som är Mount Doom i Sagan om ringen-filmerna. Nu mitt i vintern är toppen täckt av snö. Inte alls lik den eldsprutande film-versionen.

Långt, långt bort i väster kan vi skymta Mount Taranaki som ligger precis vid kusten. Det är otroligt hur långt vi kan se här uppifrån. Där nere på lägre höjd ligger ingen snö. Det gröna landskapet med sina kullar breder ut sig som ett bubbligt täcke och blandas upp med det blåa i små sjöar och vattendrag.

Det är en av de vackraste vinterdagarna på länge det här året. På morgonen syntes inte ett enda moln på en klarblå himmel och gassande sol. Temperaturen här uppe är perfekt, bara ett gäng minusgrader. Det var just därför jag valde att åka skidor den här dagen. Väderleksrapporterna har skvallrat om det fina vädret i över en vecka. Det råkar också vara söndag. Fint väder och helg, japp vi är knappast ensamma på berget. Det gäller att vi väljer rätt backar och liftköer annars kan det bli lång väntetid.

Vid lunch lämnar Mark mig för sitt möte och nu har jag koll på vilka backar som är härligast. Jag delar lift med flera olika härliga Nya Zeeländare och upplever sjukt många sköna åk efter flera tips.

Jag stannar ofta och bara tittar på utsikten och njuter. Hela kroppen spritter av glädje och äventyrslusta. Ena dagen cyklar jag mountainbike, upplever otroliga vattenfall eller vulkanlandskap och nästa dag står jag på ett par skidor. Det är inte många platser i världen där detta är möjligt. Nya Zeeland är sannerligen unikt.

Jag knäpper av en drös foton med min kamera innan jag lägger ner den i ryggsäcken för ännu ett åk.

Skidåkningen är utan konkurrens den dyraste aktiviteten jag lagt pengar på i Nya Zeeland hittills. Men jag kände med varenda cell i kroppen att jag inte kan lämna det här landet utan att ha provat skidåkningen. Det kan till och med bli så att jag bränner några slalomåk på sydön när nästa vinter kommer.

Värt att boka buss

Företaget som driver anläggningen heter precis som berget självt Mt Ruapehu. Det finns alltså bara ett alternativ om du vill åka skidor här. Det billigaste är givetvis att boka med dem. Jag hyrde all utrustning i Taupo och tog deras buss till berget. En resa på cirka 1,5 timme enkel väg. Jag lämnade Taupo 07.30 och var tillbaka runt 17.30. Det var absolut värt att ta bussen då det kan vara halt på vägen upp på berget samt inte så gott om parkering. På vägen upp passerade vi flera familjer som parkerat längs vägen långt ner i dalen och tvingas betala för minibussar upp till liftarna. Bussen släppte av oss precis framför liftkön, jag plockade ut min utrustning från bagageutrymmet och var uppe i liften på 15 minuter.

 

SHARE