Idag den 28 april är det exakt tre år sedan jag lämnade Sverige för att börja leva ‘ett annat liv’. Tre år sedan som vi stod vi där på det blanka golvet i Terminal 5 på Arlanda. Folk stressade fram och tillbaka mellan restauranger och incheckningen och där stod vi. Jag, mormor och morfar. Med bara några timmar kvar tills flyget mot Bangkok skulle lyfta var det dags att kramas adjö.

Det känns som det var igår. Men det var det inte. Det är tre år sedan. Tiden har flugit fram och ändå har jag hunnit med så mycket.

LÄS MER: “Jag jobbar inte – jag simmar med fiskar hela vintern” >>

Sibiu-35
Jag i Sibiu i Rumänien 2017. Foto: Leanne Richardson

Att lämna vardagen för att följa min dröm är det bästa beslut jag någonsin tagit. Jag är lyckligare än någonsin och jag ångrar ingenting. Jag har lämnat stress, rutiner och tråkiga möten bakom mig. Nu gör jag precis det som jag vill göra. Jag bestämmer. Ingen annan. Det är ju mitt liv, varför ska jag låta någon annan styra mig?

Just nu är jag och Leanne i Indonesien. Vi har jobbat färdigt som dykguider i Thailand och är nu på “semester”. En semester som vi kan unna oss bara sådär. Vi behöver inte fråga någon om lov eller oroa oss för att vi har tillräckligt med dagar för ytterligare en semester.

LÄS MER – Patrik: “Så är det att vara Digital Nomad” >>

När jag lämnade Sverige var det många elaka tungor som kommenterade att jag snart är tillbaka hemma utan pengar och med ett hajtands-halsband runt halsen som enda ägodel. Det känns väldigt skönt att kunna visa dessa människor att det faktiskt går att leva ett annat liv. Ett liv där jag inte måste gå till en arbetsplats en bestämd tid och ett bestämt antal dagar i veckan. Det går att leva ett liv där jag bestämmer.

DSC_0268
Jag när jag är på “jobbet” i Thailand.

LÄS MER: Så finansierar jag mitt resande liv >>

Vi har mött så otroligt många människor som gör det samma. Visar att det går. Allt från sköna typer som levt på vift i snart 20 år utan ett “riktigt jobb” till unga backpackers som fortfarande har den där brinnande glöden i ögonen.

Alla är dem en inspiration och ledstjärnor.

Jag är så sjuhelskotta lycklig ska ni veta. Ibland bara bubblar det liksom av glädje inom mig. Då ställer jag mig någonstans och skriker för allt vad jag orkar: “Fan vad jag älskar mitt liv”. Det är en känsla jag aldrig hade innan jag lämnade Sverige. Den känslan vill jag bevara.

Jag satte mig i solnedgången för att sammanfatta mina tre år i ett brev till farmor. Se “brevet” i videon nedan.

patrikenlund