Det är bara två andra passagerare på bussen men ändå känns det som att jag skulle behöva hoppa av och skjuta på i varenda uppförsbacke. Vi nästan svajar fram på de smala vägarna som slingrar sig fram emellan bergen. Bussen hostar och drar oss mödosamt högre upp till lock för öronen och en höjd på över arton hundra meter över havet.

Jag är inte framme förrän jag når toppen av Mount Hotham. Min kompis står och vinkar i ett par hängselbyxor och två solbrända axlar. Det är spännande att när man reser så är alla dina vänner. Vi har bara träffats två gånger innan detta men han vill visa mig sitt vackra hem i bergen för att han vet att jag aldrig sett något liknande där jag kommer ifrån. Och jag tar självklart chansen att få somna nära stjärnorna och vakna i höjd med molnen.

Här är det ingen som har bråttom. Våren har just spruckit i Australien och skidorten har gått i sommar-ide. Under vintersäsongen kommer omkring tiotusen människor hit och fyller upp den lilla byn, nu bor här bara tjugoåtta personer. Tystnaden vilar mot bergen som ett lapptäcke i olika nyanser av blått. Jag står på verandan och har slutat andas, just då existerar bara den mäktiga bergskedjan och jag.

Första morgonen och jag möter utsikten redan i dörröppningen. Bergen är så nära att det känns som satt jag kan strecka ut handen och röra vid dem. Liftarna har somnat och i backarna finns inga skidspår kvar. Vi klättrar neråt utan mål och får klänga oss fast i buskarna där det blir för brant, stannar halvvägs och dricker vatten ur en bäck. Jag klättrar upp i en av liftstolparna och skriker ut mot ekot. Moder natur, hur kan du vara så generös?

Decembersolen vibrerar mot mitt skinn men ändå fläckas bergssluttningarna av envisa snöfläckar. Mitt hjärta tar ett skutt av nostalgi, inte på tre år har jag sett is eller snö. Trots att backen är brant börjar jag att klättra ner mot snöfläckarna, jag måste få rulla en snöboll!

Min australienska vän skrattar åt mig när jag halkar på fläcken och åker kana ner på rumpan. Smutsig snö letar sig in i mina kängor men jag njuter av känslan, för jag har inte haft den på flera år. Sverige, hemma. Jag kastar snöboll efter snöboll mot trädtopparna och skrattar som ett litet barn.

På kvällen sitter vi högst upp på en kulle och bländas av horisonten där solen går ner. Klotet brinner mellan bergen och jag undrar; hur kan något så stort och mäktigt vara så tyst? I naturen går allting i sin egen takt och så fort jag är där så stämmer jag in i dess tempo. Här finns inga tider, här existerar ingen tid. Jag är en del av allt som växer och lever och mina behov reduceras genast till de naturliga.

Med storstaden kommer flera krav. Där finns behov som jag egentligen inte har. I naturen saknar jag ingenting, jag sitter i mina pyjamasbyxor med tovor i håret och jag bara är. Jag känner samhörighet med träden och med månen, jag accepterar nuet och jag är vad jag har blivit.