Amanda: Om alla bara började bry sig

877

– Är du en sån där miljömupp?

Jag får frågan och min första tanke är att svara:
– Det är klart jag är. Är inte du det? Är inte alla det?

Nej. Jag tänker efter för en sekund och det slår mig. Hur kan jag bli kallad miljömupp? Jag som kör bil, åker flygplan ibland… Nej, jag känner mig inte som en sådan även om jag gärna skulle vilja kunna göra det.

Frågan sedan, den fick jag efter att  jag kommenterat en bil som stått på tomgång, helt i onödan i flera minuter. Det känner inte jag är tillräckligt för att klassas som miljömupp, det är sunt förnuft.

forest-1025570_1920

För jag trodde att det är så det är idag, att miljötänket genomsyrar en stor del av vardagen. För mig går det inte en dag utan att funderingarna börjar snurra. Ofta flera gånger om dagen. Miljöhotet är en stor del av nutiden med höjda temperaturer, smältande inlandsisar och ohyggligt höga utsläppssiffror. Jag är bekymrad, och jag bryr mig. Jag känner att det är min skyldighet som människa att bry mig, och det trodde jag att alla gjorde.

Jag har vid olika tillfällen börjat inse att jag har fel. Långt ifrån alla bryr sig, och det gör mig ledsen, det rentav skämmer mig.

Jag tänker tillbaka på en barndom där jag ofta tog en tillflykt i naturen, skogen var mitt andra hem. Jag hade min egna glänta där jag ofta satt när jag var ledsen och behövde tänka, jag dansande runt stammarna när jag var lycklig, eller följde smala, nästintill obefintliga djurstigar allt längre bort.

Jag minns bad i glittrande sjöar, söta smultron i vägrenen och vitsippshav om våren, tätt följd av liljekonvaljen som doftar ljuvligt.

convallaria-majalis-801780_1920

Jag tänker på snöklädda bergstoppar mot en klarblå himmel, sjungande isar och snön som knarrar under fötterna och lyser upp min väg där jag vandrar mellan snötyngda granar under en spektakulär stjärnhimmel.

Jag känner gräset mellan tårna, solen i ryggen och drömmer mig tillbaka till det karga, steniga norr där jag cyklat så många mil och mina kängor trampat stigar omgiven av berg,  porlande bäckar och renarna som söker svalka på snöfläckarna som ligger kvar här och var.

Jag ser skogen som tycks stå i brand i sin röd och gulfärgade höstskrud, blomsterängar i all sin prakt och falken som seglar högt uppe i skyn, stolt och majestätisk.

Naturen är en stor del av mig. Jag bryr mig om naturen, djuren, och jorden vi bor på. Det är den enda vi har. Därför, just därför skrämmer det mig när jag inser att långt ifrån alla bryr sig.
– Man kan inte tvinga folk till någonting. Säger mamma till mig.

Det är sant. Men när jag vandrar på en stig längst med sjön nära en småstad vill jag bara gråta. Soporna ligger i berg; använda engångsgrillar, plastmuggar, cigaretter, plastpåsar, gamla bildäck. Tänker inte folk?
Vi har hört tugget om källsortering, inte köra bil i onödan och allt det där. Vi har hört det massvis med gånger, ändå slänger folk fortfarande skräp på marken, så ser den bistra sanningen ut.

Jag är inte perfekt. Det är det ingen som är. Jag önskar inte att få se en värld av miljömuppar. Det jag önskar är att alla ska börja tänka. Tänka på varje handling och dess konsekvenser. Om alla bara började bry sig. Det är inte så svårt som det låter. Försök.

Gilla ”Ett annat liv” på Faceboom för att få fler inspirerande texter i ditt flöde:

amanda

SHARE