Mari Gutic: Anteckningar från horisonten Del 2

1260

Mari lämnade tidigare i år lägenhet och jobb och skiftade ner materiellt i syfte att skapa tid för sådant som hon brinner för och hitta en mer meningsfull livsstil. Hon reste till Azorerna där hon genom att använda sig av ”workaway-konceptet” (www.workaway.info) spenderade 8 veckor seglandes bland öarna  helt gratis! Under lugna stunder ombord antecknade hon. Det här är Del 2. Du kan läsa första delen av hennes ”anteckningar från horisonten” här >>


Anteckningar från horisonten; Intryck från första veckan ombord

Rutt: Faial – Terceira – Sao Miguel – Sao Jorge – Terceira – Pico – Faial.

img_0974

Efter flera dagars svettig storstädning av båten lämnade vi Horta på ön Faial och begav oss via ön Terceira till ön Sao Miguel för att hämta gäster för en veckas segling kring Azorerna. Första natten möttes vi av ruskigt väder, höga vågor, sjösjuka och en halvt protesterande autopilot vilket i kombination fick mig att ifrågasätta mitt val att komma hit. Ungefär samtidigt som de första ljusstrålarna skymtade bortom horisonten dagen därpå började lyckligtvis vinden att avta och vågorna lägga sig. Mina tvivel försvann tillsammans med nattmörkret och ersattes med en känsla av fullkomlighet.

Vi kunde så småningom ta av oss säkerhetsutrustningen och byta ut alla blöta klädlager mot shorts, t – shirts och en tunn vindjacka. Vi fick till och med se en kort skymt av solen och fick ett morgonbesök av nyfikna delfiner. Till vår stora lättnad fick vi äntligen igång autopiloten och såg resans första val. Euforin som uppstod fick mig att glömma allt vad sjösjuka heter och stämningen ombord åkte upp i taket.

img_0191

Kommande natt spenderade vi i hamnen i Terceiras huvudstad Angra do Heroismo där vi såg till att få i oss ordentligt med mat och en god natts sömn. Under de första dagarna fick jag möjlighet att omsätta den segelteori jag läst till praktik, lära mig knopar, hissa segel, styra båten, använda autopiloten, läsa av instrumenten, förstå vindriktningens påverkan på seglen, laga mat ombord utan fara för allmänheten med mera.

Eftersom jag läst min teori på svenska och kapten lärt sig sin på portugisiska var det till en början en utmaning att förstå vad han ville att jag skulle göra vilket resulterade i att charader blev en självklar del av vardagen på båten, liksom kulturkrockar. Vi börjar bättra oss såhär efter en vecka, men det är fortfarande långt kvar innan vi kan hävda att vi har en klar och tydlig kommunikation ombord.

173 nautiska mil senare ankom vi till Ponta Delgada, huvudstaden på ön Sao Miguel, känd för sin vackra natur och fantastiska vandringsleder. Men vi var inte där för att stanna. Vi plockade upp tre Italienskor vars enda önskan var att segla runt öarna med förhoppning om att se valar längs vägen, något som passade mig utmärkt. Så fort gästerna och deras väskor var ombord begav vi oss därför direkt norrut igen.

img_3465

Därefter har jag lite koll på dagar och datum. Istället vet jag att vi totalt färdades 439 nautiska mil som präglas av starka minnesbilder från magiska stunder som vi delade ombord under den kommande veckan. Stunder som nu får oss alla fem att vilja skjuta fram resans avslut eller helst helt undvika det helt. Stunder som får oss att krama om varandra hårt och inte riktigt vilja släppa taget trots att vi nyss träffats. Stunder som gör att en nostalgisk blick räcker för att vi ska förstå precis vilka känslor vi alla önskar få behålla ett tag till.

img_1563

Känslan av att sitta vid fören, gungandes i takt med havets rörelser, stirrandes ut mot horisonten bortkopplade från allt som har med omvärlden att göra men samtidigt så intensivt sammansvetsade med allt som existerar runt omkring och inom oss.

img_0848

Känslan av att omfamnas av det blå, att vara så liten och utsatt, överlämnad till deras och makt och samtidigt så välsignad och beskyddad av havet och dess vindar, hedrad över att få färdas tillsammans med dem.

Förundran som uppfyller oss under nätterna som vi spenderar sovandes på däck, ankrade långt borta från närmaste stad, räknandes stjärnfall under vintergatans oändliga galaxer till ljudet av rep som lättsamt slår mot masten. Fnittret som uppstår när ron avbryts av shearwaterfåglarnas obeskrivligt udda läten som pågår ända till gryningen.

Stillheten som råder medan vi gnuggar ögonen i gryningarna, omgivna av vatten så långt ögat kan nå. Soluppgångarna som till en början kommer sakta och smygandes för att, stunden efter att solen når horisontlinjen, plötsligt stiga oväntat snabbt tillsammans med värmen som de för med sig.

img_1299

Hänförelsen som triggar igång ohämmade glädjetjut när delfinerna som nästintill varje morgon hälsar på, som för att önska oss en god dag, dyker upp vid båten för att surfa en stund innan de beger sig vidare mot sina undervattensäventyr.

Nyfikenheten som sitter i hela kroppen medan vi utforskandes öarna vandrar bland blå hortensior över grönskande berg upp till hemlighetsfulla vattenfall och naturliga pooler där vi svalkar oss i det klargröna vattnet.

img_0956

Förtjusningen medan vi följer snåriga grusvägar genom byar fyllda med vita hus med detaljer i svart sten dekorerade med överfyllda trädgårdar av blommor i alla regnbågens färger.

img_3380

img_3408Andfåddheten medan våra fötter sjunker ner i svart vulkansand där vi klättrar mot toppen av gamla vulkankratrar.

img_1606

img_1432

Den där härliga krocken då känslan av extas och lugnande lycka möts precis när vi tar det sista steget upp till toppen och näthinnan träffas av den oändliga vattenmassan som omringar oss.

Behaget medan vinden blåser mot ansiktet samtidigt som vi lyssnar till kraften i vågorna som sprängs mot de branta klipporna och rinner in i grottorna under oss.

img_1555

img_1654Fascinationen över undervattenvärldens alla figurer, former och färger medan vi fridyker i kristallklara naturliga bassänger mellan svarta vulkanklippor i skenet av solen som sakta beger sig mot horisonten.

img_3036

Ljudet av tystnaden ute till havs och euforin som översköljer oss när den plötsligt bryts av valars blåsljud medan deras glänsande ryggar skär igenom den skimrande vattenytan. Spänningen i bröstet medan vi väntar på att de ska dyka upp fler gånger, och magin som fyller luften när djur så majestätiska som kaskelottvalen väljer att närma sig vår båt, att stanna mitt i sin resa och utforska oss, att lyfta sina huvuden ovan ytan för att titta närmare på oss och att följa oss en bit på vår resa.

img_0179

Andningsuppehållet som vi alla omedvetet gör samtidigt som vi håller blickarna fästa på valarna medan de slutligen simmar iväg mot solen där den går ner över horisonten. Leendena som vi i tystnad delar efteråt, och viskningarna som vi använder för att kommunicera, som för att inte bryta förtrollningen som fortfarande råder efter att valarna har försvunnit ner i de mörka havsdjupen.

Åsynen av solkyssta klippor som rasar ner mot djupen utanför Sao Jorge medan solnedgångarna, målandes allt som deras strålar berör i otaliga nyanser av värme, sakta drar sig undan för att lämna plats åt skymningens svala färger.

img_0888

img_0890

Nätternas trollbindande stjärnhimmel ovanför masten, vars skönhet skapar motvilja till att slumra till och missa stunder som vi är fullt medvetna om att vi aldrig kommer att få uppleva igen. Liknande ja, men just dessa nej.

Kampen mot tunga ögonlock innan de slutligen faller ner till ljudet av vågor som skvalpar mot båten som numera är vårt hem. Båten vars gungande rörelser oundvikligen får oss att somna in i en djup sömn.

Medan vi seglar tillbaka mot Faial och betraktar ljusets kontraster över den gröna ön med vita hus saktar vi ner, förlänger vår resa om än med bara några minuter, och passar på att verkligen ta vara på dem, absorbera dem och låta oss uppfyllas av dem.

img_1054

Vi återvänder i tystnad till vår plats i marinan, förtöjer båten och går motvilligt i land. Packar motvilligt våra saker, städar och lämnar motvilligt båten som ska hyras ut som boende till ett spanskt par under de kommande dagarna.

Vi är inte redo att skiljas åt riktigt än. Istället går iväg till den ökända restaurangen ”Peters’ bar”, där alla seglare samlas, äter, umgås och, innan de fortsätter sin resa, hänger upp sin flagga på någon av de få återstående tomma centimeterna av barens tak, väggar och dörrar.

Trots att de kommande dagarna är fullspäckade med planer undrar jag något vilset för mig själv vad jag egentligen ska göra på land nu. Jag har vant mig vid båten, vid vågorna och vindarna, vid att vara ett med naturen. Den där längtan som så fullkomligt stillades ute till havs börjar sakta men säkert krypa tillbaka in under mitt skinn…

img_1578

mari

SHARE