Mari Gutic: Anteckningar från horisonten

1257

Mari lämnade tidigare i år lägenhet och jobb och skiftade ner materiellt i syfte att skapa tid för sådant som hon brinner för och hitta en mer meningsfull livsstil.

En intensiv dragning till hav och valar, en önskan om att lära mig att segla och engagera mig i marin miljövård, samt en idé om att resa på ett sätt som tillåter mig att uppfylla mina drömmar samtidigt som jag hjälper de jag möter längs vägen att uppfylla sina, ledde mig i somras till Azorerna. En magisk ögrupp tillhörande Portugal men belägen cirka 1000 nautiska mil från fastlandet, mitt ute i Atlanten.

Genom att tillämpa ”workaway-konceptet” (www.workaway.info) spenderade jag åtta veckor seglandes bland öarna samtidigt som jag hjälpte en familj i färd med att utveckla ett eget företag som erbjuder äventyrsupplevelser såsom segelresor, vandringar, snorkelutflykter och dykning till besökare.

I utbyte mot fotografering och videomaterial från resor och utflykter, samt lite hjälp ombord på båten fick jag uppleva det bästa av Azorerna helt gratis, med undantag för flygbiljett till öarna och egna utflykter på fritiden, till exempel dykning med hajar. Under lugna stunder ombord antecknade jag, och kommer framöver att dela med mig av mina ”Anteckningar från horisonten”.

 

DCIM163GOPRO

Anteckningar från horisonten

Andra natten ombord, någonstans mellan Faial och Terceira

Jag befinner mig på en segelbåt någonstans ute på Atlanten. Under skenet av fullmånen vilar min blick på skimret som glittrar där månljuset möter havsytan. Tillsammans med en Portugisisk kapten som snarare ser Irländsk ut, färdas jag mellan de Azoriska öarna. Det är en lugn natt och vattnet ligger stilla, nästintill spegelblankt.  Jag väntar på att en val ska dyka upp mitt bland skimret.

natt

Medan jag väntar zoomar jag ut. Jag zoomar ofta ut. Från punkten som min blick fokuserar på, till ett fågelperspektiv, jag ser mig själv från masthöjd, hopkrupen i en röd sovsäck på däck, färdandes på en vit Jeanneau Sun Odyssey, 42 fot. Intill mig hänger ett värmeljus vars kaneldoft blandas med havslukten. En trött kapten sover på andra sidan medan jag håller vakt. Ovan mig lyser vintergatan starkare än jag någonsin har sett den.

Natten innan har vi seglat med en halvt fungerande, halvt protesterande autopilot genom medelhård vind, återkommande regnskurar och höga vågor. Jag var rejält sjösjuk och säkrade mig en plats vid aktern med närhet till vattnet på grund av återkommande uppkastningar. Vi höll endast en timmas vakt var och fick därmed ingen djupsömn. Ingen egentlig vila.

Hittills har jag upprepade gånger frågat mig vad jag sysslar med. Är detta vad jag lämnade mitt jobb för? För att genomblöt frysa häcken av mig i väder som inte skiljer sig det minsta från svenskt, ruskigt höstväder, tillsammans med en kapten som jag vet relativt lite om? En kapten som är något ostrukturerad, rätt glömsk och som genomför saker som jag personligen tycker kräver både mer tid och eftertanke. Jag har funderat på om jag gjort fel val. Om detta var dumt. Om jag skulle stannat hemma, eller åkt någon annanstans. Jag har funderat på att korta ner min vistelse här, välja en annan destination. Jag har funderat en massa i mina försök att lugna min nervositet och kontrollera en för mig helt ny situation som jag inte har egentlig förståelse för.

Men just nu funderar jag inte. Just nu, under månskenet, vet jag precis varför jag är här. Just nu är det mycket tydligt, jag vill inte vara någon annanstans.

Det var detta jag längtade efter när jag satt vid fikabordet tittandes ut genom fönstret medan samtal som jag inte riktigt hörde pågick omkring mig. Och nu är jag här. Osäkerheten var en stor del av syftet. Att försätta mig i helt nya situationer, att lära mig det som krävs för att få förståelse och kunna hantera dem. Att våga lita på mig själv och min förmåga. Att resa utan plan, att ta det som det kommer. Att säga ja till möjligheter som livet erbjuder. Utan begränsningar. Utan tidsramar. Jag ville att min resa skulle få ta tid, vara länge. Inte bockas av på någon bucketlista utan upplevas ända in i själen. Jag ville att den skulle vara ett lika stort äventyr fysiskt som mentalt. Jag ville växa i den och under den. Jag ville att den skulle trollbinda mig, utmana mig och förändra mig. Och jag känner redan nu att det är precis det den gör. Trots föregående natts kaos var det mycket länge sedan något kändes så rätt.

Jag zoomar ut ytterligare, en segelbåt i månskenet åker sakta fram över vattenytan, omgiven av hav så långt ögat kan nå. Nio fascinerande vulkanöar finns bortom synhåll. Med jämna mellanrum dyker delfiner upp och gör oss sällskap en bit av vägen. Under ytan finns en förtrollande värld som jag ser fram emot att utforska så småningom. Men inte än. Inte nu. Nu zoomar jag tillbaka och går ända in i mig själv. Känner efter.  Lugn, rofylldhet, tillfredsställelse, lycka.

Den längtan som så länge slet i mig, som skapade frustration och missnöje och som aldrig gav mig ro har äntligen somnat in. Jag längtar inte. Jag är precis där jag ska vara. Och det känns i hela min kropp.

img_9954

mari

SHARE