Att åka snowboard bland molnen

Det är tyst så när som på det metodiska brummandes från gondolen som effektivt tar mig uppför berget. Det är förvånansvärt rymligt, jag är inte intryckt i ett hörn tillsammans med fem andra och deras skidutrustning som jag är van vid. Nu är det bara jag och min snowboard.

Jag studerar isen på rutan som bildar förunderliga blomliknande mönster. Det dunkar till och jag är uppe vid toppen. Jag kliver ut till ett artigt ”Arigatou gozimasu” från liftvärden. Det är kvällsåkning i Niseko, Japan.

Backarna badar i ljus från stora strålkastare. Några tappra skidåkare tar sig nerför pisten. De flesta har dock begett sig hemåt för middag eller för ett bad i Onsen. Speciella japanska badhus uppvärmda av vatten från varma källor.

Jag styr bort från strålkastarljuset. In i skogen bland snötyngda träd. Det har snöat hela dagen och nu börjar flingorna sakta falla igen. Jag letar mig längre in bland stammarna, skråar lite till höger, och plötsligt hittar jag det; det perfekta åket.

Jag stannar till på krönet. Ser pisten långt där borta mellan träden. Lite av ljuset letar sig fram till där jag befinner mig, precis lagom så jag kan se vart jag åker. Men det är enkelt, träden är svarta och snön är vit. Så om jag bara siktar på det vita ska det här nog gå bra.
Trädgrenarna är täckta av frost och glittrar så vackert. Snön ligger i mjuka, fluffiga kuddar i sluttningen nedanför mig. Jag tar ett djupt andetag och insuper stämningen, stunden känns speciell.

Men nu kan jag inte vänta längre. Med ett litet skratt som bubblar fram från magen vänder jag neråt.

Glädjen och välbefinnandet rusar genom kroppen när jag studsar fram mellan snökuddarna farligt nära trädstammarna. Snön sprutar och jag kan inte se någonting annat än vitt. Det är så här det måste kännas att åka snowboard bland molnen.