Att gå vilse har aldrig känts mer rätt

1187
ch1
Bild: Google Maps

Jag drar åt snöret på kängorna och snirklar ändarna in i en rosett och rullar upp de långa byxbenen till knävecken. Det är varmt. Väskan är packad med vatten, ett par bananer, en apelsin och första hjälpen.

Jag befinner mig i Cameron Highlands i Malaysia och framför mig ligger en av topparna, Gunung Jasar. Den sträcker sig cirka 1 700 meter över havet. Det betyder i det här fallet en nätt stigning på ungefär 250 höjdmeter.

Men dagen slutar inte som tänkt. Som vanligt. Och det är en fantastisk känsla. Precis innan toppen kommer de fyra entusiastiska amerikanarna som helt ändrar dagens rutt. Två syskon från Utah har tagit med sina gemål på en resa och nu kommer de i snabbt tempo bakom mig uppför den branta stigen.

Deras mål är inte toppen. De ska i stället följa stigen åt vänster ner genom teplantagen. De insisterar på att jag ska följa med. Varför inte.

Vägen ner är snårig, lerig och ibland svårforcerad. Efter mycket möda öppnar till slut landskapet upp sig och bjuder oss på en fantastisk utsikt över hela dalen. Bergssidorna täcks av gröna tebuskar i långa rader och återger ett vackert mönster. En smal väg slingrar sig ner genom dalen och bort. Så långt bort att vi inte riktigt kan se.

Någonstans långt där nere ska det finnas ett tehus och kafé. Det ska ligga intill den stora vägen som leder tillbaka till stan, där leden startade. Om man nu kan kalla Tanah Rata för stad.

Vi går och går och går. Och går lite till. Vi passerar små samlingar av hus. Eller kåkstäder ska vi nog kalla dem. Det är bönderna som bor där. Mitt i plantagen. Vi möter flera barn som glatt ropar efter oss. ”I love you”. ”Whats your name?” och ”Hello Mr”. Charmigt.

Vi kommer till en korsning. Vägen går åt både vänster och höger. Vad är rätt? Hur kommer vi dit vi ska? Vi chansar på vänster. Sen kommer ännu en korsning. Ännu något som ska föreställa ett hus. En liten gård. Några höns.

ch

Vi möter en trio män med machetes på väg ut bland tebuskarna. Försöker fråga om vägen. Alla skakar oförstående på huvudet och rycker på axlarna. Ingen kan engelska.

Jaha. Vilse bland teplantorna. Någonstans måste vi gått fel. Vi tittar tillbaka. Varifrån kom vi? Flera små vägar vi inte sett har anslutit till den vi går på utan att vi märkt det. Vilken av dem var det vi svängde ner från?

I en stund som denna märks det att sällskapet är det rätta. Alla har leenden på läpparna. Dricker några klunkar vatten och plockar upp kameran.

Aldrig har det känts mer rätt att gå vilse.

SHARE