Besök i Tuol Sleng-fängelset och dödens fält

1873

Linda och Tobias lever dyklivet i Thailand men har i detta inlägg skildrat ett besök i Kambodja de passade på att göra när de lämnade Thailand för ett par veckor.

Tänk er att någon separerar dig från din familj. Ni vet inte varför. Ni placeras på olika ställen. Ni blir tvingade att arbeta eller ännu värre skickade i fängelse, oavsett ålder. Ibland får ni mat, ibland inte. Ni ser människor dödas. Ni blir torterade. Detta är någonting som hände flera miljoner människor i Kambodja.

”S-21 Tuol Sleng prison” i Kambodjas huvudstad Phnom Penh var innan det blev ett fängelse under Khemer Rouge-tiden en skola. Idag är det ett museum. När du anländer till museet blir du tilldelad en musikspelare och hörlurar samt en karta.

Det är här berättelsen om Pol Pots diktaturregim 1976-1979 börjar. En regim som massmördade 1,7 miljoner av sitt eget folk. Och det är bara 37 år sedan.

Utdrag från Wikipedia
”Pol Pots egna, extrema version av maoism, syftade till att på mycket kort tid införa en agrar utopisk kommunism, utan städer, klasser, kontakt med omvärlden, pengar eller avancerad teknik. Pengar avskaffades, skolor och sjukhus stängdes, etniska minoriteter förbjöds tala sina egna språk och i princip alla stadsbor tvångsförflyttades till landsbygden där de som tredje klassens medborgare kom att bli bland de första att falla offer för det omfattande folkmord Pol Pot initierade. Pol Pot krävde fullständig lojalitet mot sig och sin rörelse”

Fängelset är oerhört stort. Det är uppbyggt av fyra stora stenbyggnader med en stor gård i mitten. Runt detta breder sig stora murar upp. På murarna sedan ringlar taggtråd. Sedan fängelset blev ett museum finns även en stor sten utplacerad som minnessten.

Foto: Linda Wessén
Foto: Linda Wessén

Att förstå de hemska scener som utspelat sig i de olika rummen var inte svårt att tyda. På väggarna i vissa rum fanns foton på fångar täckta i blod. De hade blivit torterade till döds och sedan fotograferade. Sängarna som stod utplacerade i ett antal rum visade tydligt att fångarna hade blivit torterade i dem. De var trasiga och buckliga. På golven syntes klart och tydligt spår av intorkat blod.

Att tro det skulle vara värre i övriga byggnader trodde jag inte, men ack vad fel jag hade. När vi kom in i byggnaden med de små, små cellerna kunde jag inte tro mina ögon. Cellerna var inte större än en meter breda och kanske två meter långa. På golvet i varje cell fanns kedjor, där fångarna satt fast.Inte heller kunde jag tro mina ögon när jag såg rummen fulla med nummer på väggarna. Dessa nummer var tilldelat varje fånge. Platsen de hade att ligga på var inte bredare en 30 centimeter. I ett och samma rum tvingades flera fångar ligga uppradade fastkedjade i fötterna med varandra.Det värsta av allt under besöket i fängelset var bilderna på alla fångar som befunnit sig där. Det var bilder på både barn och vuxna. Vissa fångar var så magra att det gjorde ont i hjärtat att titta på dem.

En bild som fortfarande sitter som fastsvetsad på min näthinna är bilden på en kvinna tillsammans med sitt spädbarn.

killing1
Tragisk scen. Mot det här trädet slogs spädbarn till döds. Foto: Linda Wessén

En bit utanför Phnom Penh ligger Killing Fields. Besöket där fick mig att inse att detta verkligen har hänt på riktigt. Trots att det är oerhört svårt att tro att någonting sådant här kan ske på riktigt. Det första vi möttes av var ett stort minnesmonument. På ena sidan fanns en stor skrift där det stod. ”Visa respekt till de miljoner människor som dog under Pol Pot-regimen”.

killingfields

Även här blev vi till delade en musikspelare och hörlurar samt en karta. Denna gång kunde vi välja att höra historien om fälten på svenska. Att höra de på svenska gjorde att vi kunde ta in det på ett helt annat sätt.

Kartan tog oss runt en sandad grusgång. Medan vi vandrade runt på fälten talade berättaren om för oss att vi gick bland flera tusen massgravar. Massgravar med människor utan huvud samt nakna kvinnor och barn. På flera olika ställen stack kläder och benbitar upp ur marken. Ju mer det regnar desto mer benbitar och kläder kommer upp ur jorden genom åren.

Innan vi besökte dessa två platser hade jag ingen aning om vad som väntade. Att det skulle bringa fram känslor visste jag, men känslor starka som de jag kände trodde jag aldrig. Det var oerhört tungt att ta in den grymhet som ägt rum här.

Gilla ”Ett annat liv” på Facebook för fler gripande resetexter från Linda:

linda

SHARE