Två månader med orangutanger på Borneo

2941

Jag mötte en het och kvav vägg när jag klev av flygplanet i Kuala Lumpur. Här skulle jag stanna i cirka sju timmar i väntan på nästa flyg som skulle ta mig till Sandakan, Borneo. Det kändes även som om jag klev in i ett lyxigt hotellrum och som att jag bott i ett skruttigt hostelrum de senaste veckorna. Nepal hade sina charmiga sidor. Men där jag var fanns inte rent eller lyxigt ens på kartan.

Jag bestämde mig för att köpa ett simkort direkt i Malaysia. Det är tydligen så man gör när man reser nu för tiden. Då kan man vara ständigt uppkopplad, underbart, haha. Skämt och sido, det kändes skönt att uppleva att surfa med 4G igen. Helt lyrisk så surfade jag runt och ringde upp familj och vänner. Ett bra sällskap för att hålla sig vaken under natten.

Jag kom in vid 22.00 och flygplatsen var rätt tom på folk. En del restauranger var öppna. Men inte mycket annat. Jag skulle alltså försöka hålla mig vaken till mitt nästa flyg vid halv sex på morgonen. Jag hade inte mått särskilt bra på flyget dit och mådde inte bättre av bristen på sömn. Hur som helst tog jag mig igenom natten och kunde däcka på flyget mot regnskogen. Det är sådana stunder man skulle ha varit två. Att våga somna på en främmande flygplats känns inte så säkert.

Väl framme i Sandakan räknade jag med ungefär en timmes väntan. Jag mötte upp en annan volontär och vi blev tillsammans upplockade av personalen på Sepilok Orangutan Rehabilitation center. Efter ungefär en halvtimmes körning var vi äntligen framme. Volontärhuset ligger precis utanför ingången till centret. Ett lite pampigt hus måste jag säga. För mig kändes det lyxigt. En bäddmadrass. Tre personer på en toalett, ren och fräsch dessutom. Maten ”beställer” vi genom att på morgonen skriva upp vad vi vill ha till lunch och middag från en meny. Även det anser jag är fantastiskt. Det är allt från Malaysisk mat till västerländsk mat.

Tanken har slagit mig, nu börjar en resa som många gärna skulle vilja göra. Jag kommer att arbeta nära en av de tre aporna som är väldigt nära besläktade med människan. Vilket äventyr. Ibland måste jag påminna mig själv just vilken chans detta är. Tyvärr faller vädret inte in bland mina favoriter. Det är på tok för varmt och fuktigt för min smak.

Av olika skäl kommer jag tyvärr inte att kunna ge så mycket detaljer om själva arbetet. Det har skett mycket missförstånd kring arbetet på centret, även olyckor vilket har lett till att vi absolut inte får ta bilder när och där vi arbetar. Vi får heller inte beskriva vad som händer bakom kulisserna allt för detaljerat. Men jag ska försöka delge någon slags information.

Jag och en volontär från USA. I Labuk bay hälsade vi på näsapor och silverlangur-apor. Det är ett så kallat sanctuary. Men genom en snabb googling som en volontär gjorde så visar det sig att aporna egentligen är fångar där pågrund av skövlingen. Djur och turism, det verkar aldrig vara en bra kombination.

Näsapa

Första veckan satt vi i karantän. Vilket betyder att vi under en vecka inte får arbeta med orangutangerna. Karantänen är till för att bli av med eventuella sjukdomar som vi dragit med oss från hemlandet eller flygresan. Jag behövde detta. Det fanns aktiviteter som olika guidningar för att underhålla oss men efter att ha besökt läkaren första dagen blev jag satt på en penicillinkur. Jag sov mest och missade flera aktiviteter. Låt oss säga att det var en tråkig vecka.

Men jag gick i alla fall som turist till plattformen där orangutangerna som redan rehabiliterats och släppts ut i det vilda matas. Där fick jag se mitt livs första glada orangutang i verkligheten. Tidigare har jag varit på zoo i Sverige och där gömmer de sig mest under en filt. De här orangutangerna svingade sig fram och tillbaka mellan repen som var utplacerade. Varje rörelse kändes som en akrobatisk show gjord för oss. Helt fantastiskt. Som turist måste jag erkänna att man ser ganska lite av orangutangerna. Centret har endast öppet cirka 2,5 timme på förmiddagen och 2,5 timme på eftermiddagen då de får mat. Som turist står man där med andra turister och hoppas att orangutangerna väljer att komma. De har en hel djungel att röra sig i, men många orangutanger som rehabiliterats på centret är lite lata och kommer ofta tillbaka ”hem” för att äta. 

Det är alltså en blandning av orangutanger som blivit rehabliterade och sådana som fortarande rehabliteras. Ibland kommer även helt vilda orangutanger och delar på maten som erbjuds.

Två månader av detta väntar.

ann-louise

SHARE