Jag vet inte riktigt var jag ska börja eller vad jag ska skriva. Det är så många känslor på en och samma gång. Jag har gått och dragit ut på att skriva den här texten just därför. ”Hur sätter jag bäst ord på allting?” är frågan som maler i mitt huvud.
Den 27 april förra året (2025) basunerade jag ut här på bloggen om stora nyheter och berättade att jag och tjejen fått jobb som General Managers. Vi skulle starta och driva en dykresort som ännu inte öppnat på ön Una Una i Indonesien. Jag lovade fler uppdateringar om livet och detta drömjobb här på bloggen.
Jag väntade bara på att vårt lagliga arbetstillstånd i Indonesien skulle bli godkänt så att jag kunde dundra ut inlägg efter inlägg med uppdateringar om hur det är att driva en dykresort. Jag ville inte riktigt skrika ut det innan alla papper var på plats så att säga.
Det var oerhört spännande att få vara med och starta en resort helt från början. 10 bungalows stod färdiga, restaurangen var i slutskedet och dykcentret behövde bara en uppfräschning – sen skulle vi vara redo att slå upp portarna för gäster.
Vi var cheferna. Vi bestämde namnet: Lavana Dive & Nature Resort, vi designade loggan och vi anställde vårt lilla team med lokalbefolkning. Vi satte upp rutinerna, vi bestämde hur dykschemat skulle vara, vi designade hur vi ville ha dykcentret och gjorde fina målningar och beskrivningar av alla dykplatser.
Efter att i hela mitt yrkesverksamma liv varit anställd och utfört redan bestämda uppgifter var det otroligt lärande och intressant att få vara den som håller i trådarna i ett företag.
I juli tog vi emot de första gästerna och det var helt fantastiskt. Alla var så peppade och glada och tyckte det var jättespännande med en ny resort. Vi fick så fina ord till oss om hur vi skötte allting och hur vi var som värdar. Det var en enorm glädje och energiboost.
Tyvärr dröjde det att få igenom det korrekta visumet hos migrationsmyndigheten. Därför uppdaterade jag ingenting här på bloggen.
Det var dykning, dykning och dykning varje dag. Vi höll både kurser och guidade dykare, med min bakgrund som dykfotograf blev det en hel del fotande av våra gäster under vattnet. Dykningen i sig är helt fantastisk. Korallerna vid Una Unas rev håller en extremt hög nivå. De är vid god hälsa och har inte blivit utsatta för korallblekning. Una Una till skillnad mot många andra platser i världen har hittills klarat sig undan. Läs mer om Una Una som destination här >>
På kvällarna efter dykning och andra aktiviteter umgicks vi med gäster i restaurangen, spelade spel, skrattade och åt god mat som lagades av vår fantastiska kock Fatma. Vi tog också ut gästerna med båt på solnedgångsturer, vi besökte då och då en sjö på en annan ö där det simmar tusentals maneter.
Vi blev nära vänner med vår personal och fick mängder av fina vänskaper med folk på ön och på närliggande öar och med kaptener som kör de lokala båtarna i området.
Allt detta är nu ett minne blott. Vi är inte kvar på Una Una. Vi sa upp oss från våra jobb och lämnade ön i början av december 2025.
Vad hände?
Ja. Det är en fråga jag ställer mig varje dag. Och jag önskar att detta bara är en mardröm jag ska vakna upp ur.
Någonstans på vägen, mitt bland alla skrattande och nöjda gäster kände vi att vi inte fick det stöd som vi behövde från resortens ägare, de som höll till på fastlandet. Istället för att hjälpa oss när vi stötte på olika problem var de misstänksamma och skuldbeläggande. Självklart är det så att när man startar något helt nytt, då kommer det finnas mängder av hinder som måste övervinnas, problem som måste mötas med lösningar. Det är inget konstigt i en helt ny verksamhet. Det är något alla som startar ett nytt företag förstår. Det måste man ha med i beräkningarna som ägare. Men det kändes det inte som att de här ägarna kunde förstå.
Vi jobbade i princip från sex på morgonen till elva på kvällen, hjärnan var påslagen under hela den tiden. Vi hade ansvar för precis allting. Säkerhet, dykning, beställa råvaror till restaurangen, personalansvar, planering för transport av gäster samt all ekonomi. Då är det sista vi behöver höra allt vi borde ha hunnit med eller redan borde ha åtgärdat.
Sett till verksamheten som sådan såg det mycket positivt ut. Trots att vi knappt hunnit göra någon marknadsföring rullade bokningar och pengar in i ett mycket högre flöde än förväntat och goda recensioner staplades på varandra. Ekonomin låg på plus och allt såg mycket bra inför framtiden. Det fanns anledning att stanna upp en sekund och knyta näven i ett litet firande och få en klapp på axeln. Istället fick vi en lista med alla problem som vi var ansvariga för att fixa och att vi måste jobba ännu hårdare. Från gästerna fick vi höra hur fantastiska vi var – från ägarna fick vi höra att vi inte var tillräckliga.
Luften går liksom lite ur en då. Motivationen kommer av sig. Dagarna gick och vi tappade glädjen att ”gå till jobbet”. Vi kallade till möte i augusti och berättade om hur det kändes för oss. Vi riktade ingen kritik, vi bara lättade på locket. Vi berättade att vi inte var säkra på om vi kunde fortsätta i det här arbetsklimatet. Det kändes inte som de förstod. Istället för att lyssna och ta in hur vi upplevde situationen fortsatte de skuldbelägga oss och menade att det var vårt eget fel att vi kände som vi gjorde. Det var inget bra ledarskap alls från deras sida.
Dessutom hade vårt visum dragit ut på tiden, ägarna hade inte exakt koll på alla papper eller hur de skulle gå tillväga, så byråkratin dröjde ännu mera.
Eftersom detta var ett drömjobb för oss så ville vi försöka se om vi kunde hitta en lösning på situationen med arbetsklimatet och kemin. Ägarna ville det också. Men det blev bara prat och ingen verkstad från deras sida. Strukturer är svåra att förändra märkte vi efter att ha försökt jobba för en lösning. I november bestämde vi oss därför för att säga upp oss och vi lämnade sen ön första veckan i december.
Som jag alltid har skrivit här på bloggen under de senaste elva åren: Stanna upp och följt ditt hjärta.
Det var precis det vi gjorde. Det kändes inte rätt, varken i magen eller hjärtat.
På något vis tror jag att det finns en anledning till att vissa saker händer, det är som att någon eller något knuffar oss mot den stig vi är menade att vandra.
Men vi tar med oss en väldans massa erfarenhet från detta arbete, det är verkligen häftigt att starta en resort helt från början. Vårt CV är en erfarenhet rikare.
Fortsätt följa mig här på bloggen och på instagram @_adifferentlife för fler uppdateringar om vad som händer härnäst i ”ett annat liv”.
