Elin lämnar Melbourne: ”Tack till livet!”

449

I ett helt år till har jag lyckats bo i mitt kära Melbourne i Australien, tack vare ett turistvisum och mycket vilja. Men nu är även det visumet slut och det är dags för livet att förändras. Och det är dags för mig att ta emot det nya med kärlek och öppna armar.

På lördagsnatten dagen innan jag skulle resa till Sverige stod jag och dansade på en glittrig bakgård mitt i Fitzroy. Området där mitt liv i Melbourne började för över två år sedan. Jag skrattade upp i himlen och lät staden fylla upp mig igen. Lät den påminna mig om allt den lärt mig innan jag skulle resa mot nya lärdomar. Frihetskänslan kittlade mig mellan revbenen, samhörigheten värmde min hud och glädjen slöt sig som en lugn filt över mina axlar. Men förmågan att lägga märke till allt detta vackra, är det viktigaste som den här platsen har lärt mig.

Jag träffade ett par på gårdsfesten och medan vi satt och lärde känna varandra slog det mig att i övermorgon är jag långt ifrån er och alla andra vänner här.

– Kan ni förstå, imorgon ska jag åka till Sverige!? På obestämd tid! Efter tre år i Australien ska jag nu flytta hem, utbrast jag.

Du måste vara helt förkrossad!, sa dem båda medlidsamt.

Jag kände efter allra längst in i maggropen, grävde i spöktankarna och letade efter tårar i ögonvrån. Men allt jag kunde hitta var en annan slags känsla, en som var lätt men som fyllde hela kroppen och gjorde mig alldeles pirrig av kärlek. Jag tittade mig omkring på mina vänner som är en del av min familj nu. Jag tittade på mig själv och på vart jag befann mig. Och det slog mig att nej, jag kan inte vara förkrossad.

 Ja, fast tänk vad jag har fått vara med om, svarade jag och mindes tillbaka. Melbourne har gett mig så mycket villkorslös kärlek, här har jag lärt mig att leva min sanning, inspirerats till att vara precis den jag är och blivit en lyckligare människa. Hur ska jag kunna vara ledsen? Jag måste vara tacksam!

Och när jag sa det högt så kände jag den så starkt, tacksamheten, och det slog mig hur viktigt det är att jag tar den med mig överallt jag går. Så att jag oavsett yttre omständigheter och visum som tar slut, får fortsätta att känna mening och lycka.

LÄS OCKSÅ – Elin: ”Lycka är ingen prick på kartan”  >>

De senaste åren har jag lärt mig mycket om att känna tacksamhet och fått uppleva vilken skillnad det gör för fröjden i hjärtat och friden i själen. Jag tror att det börjar med att lägga märke till nuet. Att inte bara vänta på positiva upplevelser eller vara glad för det som händer, utan att se det som faktiskt redan är, det som finns och det vi har. Våra ögon kan lära sig att titta med kärlek och våra hjärtan kan lära sig att uppskatta det vi ser.

Att vara tacksam är inte samma sak som att låtsas som att det inte finns någonting negativt. För mig handlar det snarare om att acceptera verkligheten så som den ser ut med alla dess olika nyanser och fortfarande vara glad för det jag ser. Även när vi upplever att livet inte går vår väg så kan det vara ett ypperligt tillfälle att öva på att känna uppskattning. Att inte låta yttre omständigheter definiera oss eller vår lycka, utan istället fylla upp våra inre med tacksamhet som vi alltid kan bära med oss.

Visst grät jag när jag sa hejdå till mina bästa kompisar i Melbourne, men under tårarna kände jag mig lycklig för att få känna så stark kärlek. Vart i världen jag än befinner mig så är jag tacksam för att himlen är så rosa när solen går ner. Och för att den går upp igen varje morgon. Jag är tacksam för att jag lägger märke till så mycket vackert runt omkring mig. Och lyckan det ger, den kan jag ta med mig på vilken sida av jorden jag än står.

SHARE