På måndag gör jag min sista dag på mitt nuvarande jobb. Jag tackade nej till förlängning.

Jag är ledig i några veckor, sedan åker jag till Norge för snowboardåkning och jobb på skidanläggningen, efter det då?

Jag har faktiskt ingen aning. Vill ni veta hur det känns, på riktigt alltså?

Det känns oerhört befriande. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Frihet är för mig en grundpelare i mitt liv för att jag ska må bra. Jag vill flyga fritt, känna luften i mina lungor, se mig själv i ögonen och kunna säga tack för att jag ger mig det jag behöver. Jag behöver inget fast jobb, inga rutiner, ingen vardag 9-5. jag kan inte leva så. Jag behöver spontana äventyr, galna roadtrips och ögonblick där jag känner att jag vill stanna tiden.

Det känns också lite läskigt, tänk om jag blir pank, tänk om jag inte får något jobb när jag behöver, jag skulle inte ha sagt upp mig från min tjänst. Sådär kan tankarna gå, men tankarna på frihet och lycka är starkare än tankarna på misslyckande. Och så måste det vara. Jag har en stark tro på att det mesta löser sig, och gör det inte det, ja, då får jag se till att det gör det. Jag kan inte gå runt och tänka vad som kunnat bli om jag inte tog risken. I de flesta fall tänker jag: ”Better be safe than sorry”, men när det gäller mig själv så kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag inte tog risken.

Hur gör du? Tar du risken eller förlorar du chansen?