Anders krönika: ”En återbrukares själ”

818

När jag var barn hade jag en lite ovanlig hobby. Jag samlade på begagnade frimärken. Ibland satt de kvar på kuverten, och då kunde man se både vem som en gång skickat breven, samt vem som tog emot dem.

Och om stämpeln var tydlig så blev livet extra spännande.

Egentligen var det nog Folkes förtjänst. Folke var en pensionär som helt ideellt ägnade tisdagskvällar åt oss, en grupp minderåriga filatelister. Hans små berättelser om varje frimärke och dess avsändningsort gjorde djupa spår i mig och var gynnsamt för min fantasi och min kunskapstörst. Dessutom, när de t var riktigt högtidligt tog Folke fram sina egna finaste album. Då fick vi andra bara se men inte röra. Det var svårt för oss barn att greppa att en liten begagnad papperslapp kunde vara värd lika mycket som mammas och pappas månadslöner. Tillsammans.

recycle-1767735_1280stamp-63094_1280

Några år gick och min frimärkssamling låg i träda. Jag blev större och hade olika sommarjobb. Ett av dessa jobb kallades på den tiden sopgubbe. För mig som fjunig 15-åring var det med blandade känslor jag kånkade på de stinkande papperssäckarna. När säckarna brast på grund av dåligt förpackade räkskal fick man sig en tankeställare om vad ett arbete kan innebära.

Men det var här allting började. Det var som sopgubbe tog jag mina första stapplande steg som återbrukare och det var alltså i femtonårsåldern som jag började se tingens värde med nya ögon. Jag vet till och med vilken dag det var.

Det var en helt vanlig tisdag, när vi var hade varit ute och hämtat ett antal hundra säckar per ”gubbe”. Vi höll på att avsluta vårt pass för dagen. Jag gick bakom containerbilen för att tömma mina fickor på gammalt emballage av industriglass och annat som jag på den tiden av ignorans tryckte i mig.  Just när jag skulle kasta det rakt ner i containerbilens stora käft så stod jag som paralyserad och bara stirrade. Tydligen var jag även helt vit i ansiktet, för de andra sopgubbarna kom springande för att se om det låg ett lik ibland soporna.

Nej, det låg ingen kropp bland soporna. I min värld var det ännu värre än så… Någon hade kastat en hel frimärkssamling! Album, förstadagsbrev, kompletta kärleksbrev från nittonhundratalets början med kuvert och allt! Mina arbetskamrater hade fullt upp med att försöka hindra att jag kröp in i själva sopbilen.

Jag minns inte om jag skrek. Eller om jag blev försatt i ett katatoniskt tillstånd. Men från den dagen började mitt liv som återbrukare.

Ja, man kan säga att det var under denna period av mitt liv som jag insåg vilket obegripligt vanvett som präglade den lilla orten på Hallandskusten där jag växte upp. Och så småningom förstod jag att detta gällde hela riket. Och kanske rent av en stor del av västvärlden.

rubbish-495213_1280
För mig är återbruk inte bara reparera ta en trasig lampa, eller ta över en jacka som någon har tröttnat på. Nej, återbruk är för mig respekt. Att vi respekterar någon annans möda, någons samling eller någons hantverk. Att vi beaktar den energi som gått åt för att hugga ett levande träd, såga det i ämnen, hyvla det till brädor och därefter bygga något av det, innan vi lättvindigt maler det till flis eller tippar det i en container.

Varje gång jag tar mig till en återvinningscentral ser jag hur respektlöst vi människor hanterar sådant som vi tröttnat på eller som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med.

Det blir bättre, jag vet. Men vi är fortfarande ljusår ifrån att värdera uttjänta eller oönskade ting som den värdefulla resurs det borde vara. Min traumatiska upplevelse med den slängda frimärkssamlingen inträffade visserligen i slutet av 1970-talet. Men den skulle lika gärna kunna inträffa idag. Jag vill så gärna hoppas och tro att vi långsamt håller på att förstå. Genom studiebesök och hörsägen vet jag att fler och fler kommuner mobiliserar resurser för att öka sitt återbruk. Då känner jag mig glad och tacksam, eller vad det hette i det där Peter Dalle-citatet från 90-talet. Nästa dag besöker jag en återvinningscentral, tittar ner i containern och slungas omedelbart tillbaka till en konsumtionshysterisk verklighet i vilken vi fortfarande befinner oss.

Nå, iallafall.  Innerst inne vet jag att vi är på rätt väg. Jag vägrar att bli trumpen.

 

anders

 

1004422_632004453494928_1331390724_n 14642243_10154156247018585_5220443146511197929_n

Ovanstående två foton från Pia Quist, Atelje Skogslyckan och Josephine Carlsson, JC Återbruk & Design

 

SHARE