En magisk stund – långt från vardagen

683

På North bus terminal i staden Cebu i Filippinerna står de gula bussarna uppradade. Jag trycker in mig själv och min stora ryggsäck i en av dem för att komma till slutmålet: ön Malapascua.

Bussen kryssar långsamt ut genom Cebu förbi alla packade korsningar och rödljus. Vinden fläktar genom det öppna fönstret. För bara 163 pesos (cirka 30 Svenska kronor) kommer jag ända upp till nordspetsen på Cebu Island, kustsamhället Maya, en tur på nästan fem timmar. Otroligt egentligen.

filippinerna
Filippinerna. Världens ände? Åtminstone långt till allt. Framför allt från en svensk vardag.

När vi kommit ut ut stan skymtar jag lummiga berg i horisonten. Till höger syns havet mellan grenverket på träden. Bussen har blivit allt fullare av folk och några tvingas stå i mittgången. Som tur är ska de snart hoppa av. Bussen stannar hela tiden – även där det inte är några hållplatser. Lokalbor stoppar den nästan skenande bussen med en lätt vinkning.

landsbygd

Ombord finns en konduktör som snitsigt hoppar ut och in genom dörren i farten när bussen ännu inte hunnit stanna helt. Mellan sina fingrar på vänsterhanden har han vikt de olika sedelvalörerna som han håller i ett fast grepp. Han bär en stilig vit skjorta och ett par svarta pilotglasögon ger honom en cool look. En kontrast till denna skraltiga buss som har allt annat än en cool look.

LÄS OCKSÅ: Reseguide till Filippinerna

Efter dryga timmens färd stannar bussen i den lilla byn Carmen för ett längre mat- och vätskestopp. Utanför fönstret cyklar en äldre man med ett flak där han har en vattendunk. Plötsligt dyker en kvinna upp med en korg fylld av jordnötter som hon säljer till passagerarna som hänger ut genom bussfönstren. Två svenska kronor för en näve. Rimligt. Taget. Nötterna slinker lätt ner i en mage som börjar bli hungrig.

Vi passerar flera fina kristna kyrkor i olika snirkliga former och storlekar. Det finns många av dem i Filippinerna. Här är tron stark på kristendomen.

När vi åkt förbi kyrkorna syns landskapet passera i en rasande takt. Där ute ser jag små trähus i olika former och storlekar. Där bor människor långt från stressiga rutiner. Här är de glada om de ens har rinnande vatten indraget i huset.

Jag kommer på mig själv med att känna lycka och le stort. Inklämd i en liten skraltig buss på filippinska landsbygden sitter jag en helt vanlig dag. Långt från kontor. Långt från rutiner. Långt från vardag. Jag lever min dröm. Jag lever ett annat liv.

En känsla infinner sig att jag kan sitta på den här bussen hur länge som helst och bara låta de här tankarna genomsyra mig. Jag behöver inte komma fram. Låt färden fortsätta.

Det sägs ju att det är resan som är målet. Har jag hört.

Gilla ”Ett annat liv” på Facebook för fler sådana här inspirerande härliga texter:


patrik

SHARE