Etthundra olika solar

1233

To read this text in English click here >>

Dag 2: Soluppgång kl. 4.28 i Lysekil på den svenska västkusten. Foto: Mari Gutic
Dag 2: Soluppgång kl. 4.28 i Lysekil på den svenska västkusten. Foto: Mari Gutic

”Kom igen! Nu går vi vidare!” ropar min vän medan jag sitter på en stenmur på toppen av en bergstopp i Grekland och skapar en time lapse över ett av de svåråtkomliga 1500-talsklostren i Meteora.

”Vänta, jag fotar!” svarar jag utan att flytta blicken från den majestätiska scenen framför mig.

”Du har fotat samma scen i tio minuter nu. Det är inte som att den kommer att förändras. Kom igen nu! Nu går vi!” ropar hon medan hon beger sig mot trappan tillsammans med vårt övriga sällskap.

Under en sekund är jag förvirrad. Vad menar hon? Den förändras ju hela tiden.

Och just i den stunden slår det mig. En ny slags sorg översköljer mig med insikten; hon ser det inte.

Plötsligt känner jag en intensiv ensamhet. Jag hade egocentriskt antagit att vi hade delat samma upplevelser under vår resa. Men i själva verket hade den magi som nästintill berörde mig till tårar passerat mina vänner obemärkt förbi.

Dag 3: Solnedgång över svenska västkustsklippor. Foto: Mari Gutic
Dag 3: Solnedgång över svenska västkustsklippor. Foto: Mari Gutic

I brådska mot nästa scen lade hon inte märke till hur de föränderliga molnens kontinuerliga transformationer  skapar subtila skillnader i solstrålarnas intensitet, målandes de höga sandstensklipporna i oändliga kontraster av skugga och ljus. Eller hur löven deltar i en evighetsdans med vinden medan den sveper över de berömda ”himmelkolumnerna.” Hon var omedveten om varje enskilda stunds absoluta unikhet och flyktiga essens, liksom om omöjligheten av dess återkomst.

Nyligen påbörjade jag något som jag hoppas att jag aldrig avslutar. Jag bestämde mig för att se så många soluppgångar och solnedgångar som möjligt under min resa och fånga några av dessa flyktiga stunder på bild innan de försvinner för evigt. Jag tog med mig kameran och började att ta promenader varje dag kring tiden för solnedgång.

IMG_0890
Dag 44: Solkyssta klippor vid ön Sao Jorge, Azorerna. Foto: Mari Gutic

Jag går ut och hittar en fin plats, sätter mig och tittar på himlen. Ibland tar jag en bild eller en kort video av scenen framför mig, men huvudsakligen existerar jag bara. Jag låter tankarna vandra medan jag uppmärksammar det vackra som omger mig. Jag använder alla mina sinnen för att absorbera så mycket som möjligt av det, och mest av allt sitter jag där och uppskattar. Allting.

Bilderna jag tar hamnar i en mapp som heter ”A hundred different suns”, eller till svenska översatt ”Etthundra olika solar”, och har blivit ett sätt för mig att avvara lite tid varje dag för att vara stilla, för att pausa allting jag håller på med och gå ut, komma i kontakt med naturen och i kontakt med mig själv. Det är etthundra glimtar av världen sedd genom mina ögon. Det är en hyllning till den oupphörliga magin som existerar inom och omkring oss alla. Och det är en akt av tacksamhet för privilegiet att få uppleva den magin.

Dag 33: Soluppgång sedd från den välkända hamnen i Horta på ön Faial i Azorerna, där seglare från hela världen stannar under deras resa över Atlanten. Foto: Mari Gutic
Dag 33: Soluppgång sedd från den välkända hamnen i Horta på ön Faial i Azorerna, där seglare från hela världen stannar under deras resa över Atlanten. Foto: Mari Gutic

Jag välkomnar dig att följa med mig för en stund av tacksamhet varje dag genom att gå ut kring tiden för soluppgång eller solnedgång, och bara vara. Om du önskar ta en bild och dela din stund med oss använd #100differentsuns. Men kom ihåg, stunden handlar om att bara vara. Så efter ett par bilder, lämna ifrån dig kameran och bara existera.

12 juli 2016
Dag 28: Okänd ung kvinna ser solen gå ner över Lissabon. Foto: Mari Gutic

För att följa min resa och ”A hundred different suns” besök www.pointsoftears.wordpress.com och/eller följ resan via Instagram: @pointsoftears.

SHARE

1 COMMENT

Comments are closed.