Himalaya Dag 2: Synen av de vita bergstopparna

1298

Under första dagen av vårt äventyr i Himalaya flög vi in till världens läskigaste flygplats (Läs här) och vandrade genom gröna Khumbudalen. Våra fötter tog oss till den lilla byn Phakding, 200 höjdmeter lägre än Lukla. Vi anlände vid tre på eftermiddagen och tog in på ett av alla vandrarhem för natten. Såhär långt nere i dalen är det inte kallt men det var ändå mysigt och skönt att krypa ner i våra sovsäckar som vi hyrt i Kathmandu. Läs längst ner i denna post: Så fungerar det med mat och boende i bergen.

Vid 09.30 nästa morgon stod vi uppställda med ryggsäckarna på ryggen redo att bege oss mot nästa destination. Byn Monjo på 2 800 meter. De flesta tar sig till vandringsledens sista större samhälle – Namche Bazaar – på två dagar men vi valde att dela upp den här biten på tre dagar. Utan någon riktig tidsbegränsning för vår tid i bergen kunde vi ta det lugnt och njuta istället. Det är ju trots allt därför vi är här.

Morgonens första utmaning, om vi nu kan kalla det så, var att korsa floden över en hängbro. Vi fick dock hejda oss en stund i väntan på mulåsnorna. En vanlig syn på leden, skulle det visa sig.

himalaya-16

himalaya-15

himalaya-11

Färden gick fortsatt lågt i Khumbudalen och vi och floden följdes åt hela dagen. Det klagade vi inte på, kolla på färgen på vattnet. Som jag skrev igår – glaciärblått. Jag kan titta på en forsande flod hela dagen. Hellre det än tv – alla dagar i veckan. Och ljudet av forsen, som du säkert vet, är väldigt sövande. Perfekt efter en lång vandringsdag.

Det är inte bara bönesnurrorna som inger den religiösa känslan under vandringen. Högt upp på bergssidorna ligger flera kloster och andra byggnader dit lokalborna går för att be. Och på stora stenar intill de små guldfärgade stuporna finns inristade bönetecken som målats i vitt.

himalaya-14

himalaya-12

Efter närmare två timmars vandrande mot Monjo blev vi belönade. Äntligen fick vi se den första snöklädda bergstoppen på vår vandring dyka upp när vi knatade runt hörnet på bergskammen framför oss. Vi snackar alltså en topp på 6 623 meter. Thamserku heter berget. En mäktig känsla. Vi stannade till, tog av oss ryggsäckarna, satte oss ner på två stenar, mumsade på varsin chokladbit och bara beundrade det vackra med en lätt bris svepande över våra svettiga ansikten.

himalaya-13
Leanne och berget Thamserku.

Härifrån tog det oss dryga timmen till Monjo. Leden går både upp och ner längs floden, ibland i naturliga stentrappor, ibland över byggda trappor av stenblock och ibland bara uppför en sluttande jordstig. Nu ser vi berget Thamserku nästan hela tiden vilket ger oss en energikick.

Det är inte bara mulåsnor, hästar och yakar i djurutbudet på leden. Det dräller också av hundar. Några av dem ligger och latar sig i solen, några busar med varandra, en annan har precis fått valpar och en tredje gillar att göra vandrare sällskap.

Sista biten upp till Monjo är en riktig mördarbacke i S-kurvor uppför en brant bergssida. Klockan är bara 13 när vi så slutligen kommer in i själva byn som ligger längs utspritt längs leden på bergssidan och med utsikt över floden. Regnet hänger i luften, vi hittar snabbt ett mysigt lunchhak med stora fönster som vetter mot utsikten.

Vi beställer Dal bhat för 400 rupees per person. Den mest klassiska av alla rätter i Nepal, men som även är populär i Bangladesh och Indien. Dal bhat finns på varenda meny här uppe i bergen och består av en linssoppa som serveras tillsammans med ris, grönsaker och ibland även stekt potatis. Det braiga med Dal bhat är att du har fri påfyllning av ris och om du frågar snällt även av de andra tillbehören.

Vi har fått tipset av många tidigare vandrare och vänner att hålla oss till det vegetariska utbudet i bergen. Köttet här uppe har ju fraktats med bärare ibland över flera dagar utan att förvaras varken fryst eller kylt.

”Mount Kailash Lodge & Restaurant” där vi äter vår Dal Bhat visar sig vara ett riktigt mysigt ställe. Med en riktigt trevlig kvinna som driver det hela. Hennes goa fyraåriga dotter som springer runt och roar gäster tillsammans med den lilla hunden Poppie gör det hela ännu hemtrevligare.

Det slutar med att vi bokar ett rum med eget badrum och varmvatten i duschen för bara 500 rupees. Värt.

Efter två dagars vandring börjar vi redan känna av den lata dyksäsongen vi har bakom oss. Det värker och ömmar lite både här och där i våra muskler och leder.

Man kan lugnt säga att vi somnade gott den natten.

kailash
Matsalen på ”Mount Kailash Restaurant & Lodge”.

Så här fungerar det med mat, boende och vatten i bergen

Det finn flera ”Restaurant & Lodge” – som det står på i princip alla skyltar – längs hela den här vandringsleden. Det som i dagligt tal kommit att kallas för ”teahouses”. Jag kallar dem hellre vandrarhem. Numera är det mer modernt än bara små tehus och i princip i vartenda litet hörn längs leden finns någon som erbjuder både sängar och en meny med bra standard.

Ett rum med två bäddar kostar normalt 200 Nepalesiska rupees (cirka 17 SEK) – om du äter dina måltider där, vilket du förväntas göra. Dina mål mat är däremot det som kostar dig pengar, portionerna är dock för det mesta stora och du blir mer än mätt. Priserna varierar såklart beroende på vad du beställer, men hos de flesta vandrarhem får du en bra måltid för cirka 400 Rupees.

Då ingår ingen dricka. Du får en kopp svart te för 80 Rupees och te med mjölk för 100 eller lite mer.

Vatten att dricka fyllde vi på gratis från kranarna och sedan renade med hjälp av vattenreningspiller vi köpte i Katmandu. Kranvattnet kommer från vattendragen i området, men så här långt ner i dalen uppmanas ingen att dricka det utan att rening på grund av utsläppen av smutsigt vatten från alla byar som ligger uppströms.

SHARE

1 COMMENT

Comments are closed.