Krönika: ”I min bil – mil efter mil”

998

”First i wasn’t about to sell it, but you can get it for thousand bucks”sa Mike som jobbade på den lokala bilverkstaden.

Malin och jag utbytte menande blickar. Det var ju inte det vackraste vi sett. På instrumentbrädan låg en barmatta som skulle passa in på vilket sunkigt hak som helst. Lacken skrek hej kom och hjälp mig. Vi tog i vilket fall en provtur. Malin bakom ratten och jag bredvid.

bilkorningen

Vi sjönk ner i de mjuka sätena och konstaterade båda två att vi satt väldigt lågt. Jag skruvar lite på radion och får fram musik.
– Bra ljud! utbrister Malin med förtjusning.

Bilen är turkost mörkgrön med bucklor och repor som skvallrar om en ovårdsam tidigare ägare. Sätena är mjuka och mönstrade. Det är elhissar men ingen AC. Bilen är stor nog att rymma oss, vår packning och en och annan liftare. Vi bestämmer för att slå till och köpa bilen.

Gilla ”Ett annat liv” på Facebook för fler krönikor och inspirerande texter från Emelie i ditt flöde:

Det här är historien om min bil på Nya Zeelands vägar.

Jag och min vän Malin jobbade på en gård på sydön i Nya Zeeland. Utan bil hade vi inte haft det så lätt då gården låg 15 minuter från närmsta samhälle. Vi var glada i vår bil, en grön Mitsubishi Galant.

När vi var färdigjobbade på gården var det dags för äventyr. Vi packade bilen med våra tillhörigheter, tog farväl och siktade mot staden Dunedin. Där blev det stränder, kaffedrickande och tittande på kyrkor. Några dagar senare möter vi upp våra vänner för en oförglömlig road trip till södern. Våra tre medpassagerare knökar ihop sig i baksätet på vår trogne Mitsubishi. Vi åker längs med kusten. Det går hit och dit och upp och ner. Vår bil bär oss hela vägen till Bluff, så långt söder du kan komma i Nya Zeeland. Vi går ut och poserar vid skylten, känner på havslukten och gläds åt varandras sällskap.

Coromandel coast. Photo: Emelie Enlund
Coromandel coast. Photo: Emelie Enlund
Roads towards Wanaka. Photo: Patrik Enlund
Roads towards Wanaka. Photo: Patrik Enlund

Väl tillbaka i Dunedin efter en resa på vägar med oslagbara vyer, underbart sällskap och medryckande musik är det dags att farväl för denna gång. Malin och jag styr sedan bilen vidare mot Mount Cook. Nya Zeelands högsta berg bjuder på inte bara fin utsikt och fräsch luft utan även möten med människor från Italien, Frankrike och Schweiz.

På vägen tillbaka mot kusten händer det som inte får hända, vi får punktering. Malin är snabb med att byta däck och sen går vår bil som vinden på de Nya Zeeländska vägarna. Vi far upp till ”top of the south” och vidare. I Takaka plockar vi upp vår första liftare, han heter Danion. Han vill som tack för liften ge oss ett kassettband som vi kan koppla ihop med våra mobiler och på så sätt spela vår egen musik i bilen.

Efter kringkuskande på de vackra vägarna på sydön stod Christchurch näst på tur. Den här gången var det dags för min ”partner in crime”, Malin, att säga hejdå. Vi spenderade nyåret tillsammans med bilen och tog avsked med ett löfte om att återses hemma i Sverige.

Nu var det bara jag och bilen. Efter Malin tog mina syskon över de tomma platserna. Mitsubishin var nu åter fylld med musik och skratt. Nordön välkomnade oss med sommar och sol. Northland, Coromandel, Hobitton och Tongariro.

Resan närmade sig sitt slut. Bilen hade varit min sedan sju månader tillbaka, bilen som gett mig så mycket. Bilen som jag skrattat i, gråtit i, sovit i, kört alldeles för fort med och alldeles för långt med. Bilen som varit en del av mig skulle nu tillhöra någon annan, det kändes inte rätt.

En aprilmorgon kom en bilhandlare och hämtade upp min vän och följeslagare. Jag kände ett stygn av vemod skölja över mig. Det var dags för ännu ett farväl.

Vem vet, nu ger den säkert lika mycket glädje till en annan backpacker som vill susa fram på Nya Zeelands vägar.

Ska du till Nya Zeeland?
Ska du köra bil i det vackra landet?
Undrar du vad som gäller kring
körkort och att äga bil?
LÄS GUIDEN HÄR >>
new-zealand-225540_1920

emelie

SHARE