Sen maj i år har jag jobbat som dykinstruktör här i Östtimor. Jag bor på en ö som heter Atauro som ligger en timmes båtfärd från landets huvudstad Dili. Jag skrev redan min första vecka på ön hur jag har kommit in i ett lugn som är svårt att hitta någon annanstans. Nu, tre månader senare, kan jag berätta att lugnet krupit ännu längre in i mina celler och olika delar av kroppen. Jag är så otroligt tacksam att kunna kalla denna vackra, lugna lilla ö för mitt hem.
Här på ön Atauro känns det verkligen som tiden går långsammare. Vi kallar det ”island time”. Det finns inget att ha bråttom till, det finns inga måsten och ingen stress. Vi dyker, snorklar, äter, slappar och sover. Det är liksom hela tillvaron.
Det här är personalboendet där jag har ett litet rum med en säng.
Människorna som bor här är fattiga men samtidigt så fantastiskt rika, på andra sätt än ekonomiskt. De har ingen maffig platt-tv i vardagsrummet, många har inte en smartphone, de flesta människorna här använder benen för att förflytta sig, det finns inte pengar till att äga en bil. Då och då susar några förbi på en moped, men långt ifrån alla har den lyxen. De flesta klär sig i enkla och ibland slitna kläder. Det är inte ens alla barn som har några skor, de går barfota.
Jag kan tänka mig för dig som läser detta där hemma i trygga Sverige att det är svårt att föreställa sig deras liv. Jag jobbar tillsammans med flera kollegor som vuxit upp här och spenderat hela sina liv på ön. De är alltid glada och det känns som de är lyckliga. Jag håller på och lär mig det lokala språket, därför har jag ännu inte kunnat ha några djupa samtal om deras drömmar och om de faktiskt är lyckliga. Men ni som följt min blogg vet vad jag brukar säga – sånt kan man se i folks ögon. Lika väl som jag kan se det motsatta hos någon som spenderar sin tid i ekorrhjulet i jakten på kvalitetstid med nära och kära.
På öns östra sida ligger byn Beloi där också vår dykresort ligger. Det finns bara en grusväg. Den är helt spikrak och går från norr till söder kantad av kokospalmer.
Ett jobb som dykinstruktör kan vara hektiskt. Mer så på Bali och i Thailand än här. Här har vi inga stora horder av turister och när vi dyker är det ofta en eller två dykare i min grupp. Samma sak är det när jag håller dyk-kurser, ofta är det en eller två som går kursen. Det är enkelt och avslappnat.
En man som rest runt världen under många år kom hit, han sa att ön känns som Bali för 30 år sedan. Oexploaterat och oupptäckt. De gäster som kommer hit är de som söker något nytt, spännande och annorlunda. De som vill uppleva en plats bortom vräkiga hotell, solstolar, pooler och menyer fulla av hamburgare, pizza och grilltallrik.
Jag ser soluppgången nästan varje dag. Det är magiskt. Den här bilden är tagen direkt utanför mitt rum.
Jag startar mina dagar i gryningen vid sex-halvsju-tiden. Då börjar också tuppen att gala. När jag kikar ut genom fönstret är solen precis påväg upp och himlen får en sådan där häftig magisk orange färg. Frukosten serveras klockan sju. Den där halvtimmen när jag sippar på en kopp te samtidigt som vågarna rullar in och jag mumsar i mig färsk papaya, det är en av dagens bästa stunder.
Korallreven ligger precis intill stranden och är helt fantastiska.
Varje dag är jag i havet. Jag snorklar och dyker på våra otroligt vackra korallrev precis utanför stranden. Atauro är en del av det som marinbiologerna kallar för ”Koralltriangeln” – den plats på jorden som har korallreven med störst biologisk mångfald. Jag är så fantastiskt tacksam och glad att jag har möjligheten att få ha detta som min vardag. Jag får ofta känslan att jag måste nypa mig i armen för att kolla om det bara är en dröm. Givetvis är det inte en dröm, det är mitt liv. Vissa säger att jag har haft tur, men jag säger att jag genom livet gjort medvetna val som tagit mig hit.
Följ mig här på bloggen för mer uppdateringar från mitt liv, hoppa gärna in på Instagram också: www.instagram.com/_adifferentlife
Hundmys i soluppgången är aldrig fel.
