Ann-Louise: Jag siktar på en jorden-runt-resa

1013

Vaknade upp med resfeber idag. Hittills har jag knappt haft känslan av att jag ska åka iväg. Men svårt att sova och en pirrig känsla i magen, resfeber va? Med en dag kvar så infann sig den till slut.

Detta är verkligen en bitterljuv känsla. Imorgon händer det på riktigt. Svårt att förstå. Visst känner jag hopp, glädje och lycka att äntligen få se världen. Som det senaste året har varit borde jag alltid ha levt, som om varje stund är den sista. När jag märkte att min hund började gå mot slutet så levde vi för varje sekund, hon representerar ändå hela min barndom och första delen av vuxenlivet, hon gav mig allt. Rättvist, så gav jag allt tillbaka, jag levde för henne. När hon till slut fick somna in så levde jag för mig själv, vilket var en väldigt konstig känsla. Jag blev nog rätt egoistisk, men har haft ett av de roligaste åren tillsammans med familjen och vänner. Så visst känns det väldigt jobbigt att lämna alla.

Det är den bittra delen i att resa iväg på obestämd tid, jag kan komma hem om en månad, ett halvår, eller tre år. Att en kompis nämnde att jag åker som en ungdom och kommer hem som en vuxen sätter lite perspektiv i det hela. Mamma kommenterade att hon och pappa kommer se gamla ut när jag kommer hem. Den känslan ger mig också en bitter känsla. Men samtidigt är detta mitt äventyr, ett äventyr som troligtvis bara kommer att vara en liten del av mitt liv. Den andra större delen består av vardag och verklighet. Nu tänker jag släppa det, gå in i en fantasivärld och låtsas, precis som i filmens värld. Den vanliga tråkiga världen passar inte en filmnörd allt för länge. Jag kommer tillbaks. Rätt som det är, så har det gått den tid som behövdes, och vips så är man tillbaka i samma gamla rutiner. Förhoppningsvis med lite nya erfarenheter och med nya perspektiv på livet. Förhoppningsvis kan man krydda vardagen med det lilla extra. Om inte annat så har jag en hel del minnen att se tillbaks på, om det så bara blir en månad.

Ryggsäcken packades till slut, och jag misstänker att jag aldrig kommer att få i grejerna igen efter att jag packar upp i Sydafrika. Allt är måstesaker. Ryggsäcken innehåller kläder efter alla slags väder, sol, regn, kyla och blåst. Vintern hoppas jag att jag lämnar i Sverige. Sand- och militärfärgade kläder för att passa in i Afrika, kläder som täcker axlar och knän för att respektera muslimska och katolska länders seder. Säkert två kilo mediciner, plåster, antiseptiska salvor och kompresser. Linser och p-piller för två år, sådant som jag skulle ha sluppit om jag varit en kille utan synfel. En liten minidator som jag köpt billigt på en köpsida på Facebook. Kamera, musik, mobil och laddare till allt detta. Vad mer? Jo, sovsäck för kallare väder, min fina Swisskniv, alla viktiga papper, pass, internationellt körkort för tre år, kreditkort, vanligt bankkort, flera passkort för visum.

Ja just det, en sista nödgrej som jag köpte förra veckan, ett gummiband. Mer träning, mindre värktabletter. Det ska jag följa upp, hur tränar man på resande fot? Spontanitet och lust gissar jag på. Att ta vara på varje tillfälle att belasta lungor och övriga muskler, det ska bli intressant. Den minsta andelen är skönhetsprodukter, en jojobaolja för att hålla håret i styr, en miniplattång för att piffa upp luggen någon gång ibland. Schampo, balsam och duschtvål. I ”sminkväskan” finns en mascara, mineral foundation, ögonbrynsborste, eyeliner och en pincett, lyxigt! Så nej, bortgift blir jag väl inte.

Jag lovar inget men siktar på en jorden-runt. Kommer bli så besviken om jag kommer hem tidigare, men ibland händer det saker. Livet fungerar visst så. Ibland känns det som om man ständigt motarbetas, ibland kommer en medvind som gör att man går som på moln. Men en sak ska jag jobba på. Leva efter ett fantastiskt bra citat som jag hittat någonstans i internets värld. Det kan verka hur enkelt som helst och ändå vara det svåraste:

”In the end we only regret the chances we didn’t take, the relationships we were to scared to have and the decisions we waited too long to make”.

Så typiskt mig, jag är en långtänkare och missar oftast mycket på grund av detta.

Men nu måste jag vidare, jag har suttit snart en timme på parkeringsplatsen i Ludvika centrum. Bilar och människor har kommit och gått. Jag väntar på att affärerna ska öppna, tio minuter kvar nu, sedan massage. Det gäller att ta varje chans man får. Det här är ett ställe som kommer förändras under den närmaste tiden. Byggas om, rivas ner och byggas upp. Precis som vi. Vi ses i Afrika!

10259948_10152540862220922_9034639549891577088_n

Nu blir det nya äventyr!

ann-louise

SHARE