Skräckinjagande resa till Komodo – varanernas ö

4416

Välkommen till Komodo, eller kanske Jurassic Park. Är de världens sista dinosaurier? Komodovaranen är i vilket fall en mäktig syn och den har inga fiender.­­ Följ med på en hisnande båtresa till fjärran Indonesien och möt de skräckinjagande­ urtidsödlorna.

komodo21

Jag vaknar av det orangea ljuset som fyller hela himlen. Klockan är strax efter 05. Det är Lucia-morgon och solen är på väg upp. Det häftiga ljuset på himlavalvet känns bättre än alla Luciatåg och lussekatter i hela världen. Båtens motor puttrar mysigt bak i aktern och i fören slås vattnet undan så skummet yr. Jag klättrar ner från sovloftet via den smala stegen och gör italienaren Pepe sällskap. Han står redan i fören och blickar ut över vattnet.

komodo

Vi är tolv äventyrslystna turister som alla bokat in oss på en fyra dagar lång båttur till Komodo och vårt mål är att se Komodovaranerna. Båtarna till Komodo avgår från ön Lombok öster om Bali och det finns ett fåtal företag som arrangerar resorna. Ett av dem är Kencana Tours and Travel. För knappt tusen svenska kronor får du båtresan och all mat och vatten inkluderat.

Företagen har kontor och gör reklam på flera ställen och min biljett köptes på Giliöarna. Jag fick färden därifrån till Lombok inkluderad i priset. Som alltid i Sydostasien lönar det sig att fråga om priset hos flera firmor och pruta ordentligt.

Vi drar tillbaks klockan en bit. Det var dagen innan Lucia som det bar det av. Båten från Giliöarna till Lombok avgår så fort den blir full – spontant och härligt utan tidtabell. Dessvärre innebär det i mitt fall en och en halv timmes väntan. Men jag har gott om tid.

På Lombok ska jag ta en buss till hamnen på andra sidan ön. Med min tunga ryggsäck och biljetten – där orden all inclusive står tydligt – i handen hoppar jag vigt i land för att hitta min transport till busstationen. I hamnen är det ett himla liv då en hel hop med män står och ropar intill sina hästtransporter. En av dem ropar Komodo och jag slänger upp väskan och sätter mig till rätta.

– Det kostar 20 000 Rupiah, säger mannen som har en vit sliten t-shirt, mörk mustasch och en grön keps.

– Nej, allt ska ingå i min biljett, säger jag och pekar på orden All inclusive.

– Inte hästtransporten till stationen, säger han bestämt. I don´t push you, you can walk.

Han rycker på axlarna.

– När går bussen, frågar jag uppgivet.

– Now!

Jag ger upp och räcker honom en 20 000-lapp. Han manar på den trötta hästen och snart hörs ljudet av klapprande hovar mot asfalten. Det är inte mycket pengar – men principen att inte bli lurad ligger alltid som en påminnelse i bakhuvudet. Och för en backpacker med liten budget gäller det att spara varje peng.

Mina föraningar visar sig stämma då färden till busstationen tar fem minuter och jag lika gärna kunnat gå samma sträcka på bara dubbla tiden. Dessutom visar det sig att bussen inte går förrän drygt en timme senare.

Det är här jag träffar italienaren Pepe för första gången. Han kommer gåendes med en liten ryggsäck löst hängandes på höger axel. Han är klädd i ett mörkbrunt linne, har flera tatueringar och bär halsband med träpärlor och olika symboler.

– Hello, are you waiting for the bus to the Komodoboat, säger han med en skön italiensk brytning.

Vi sitter i skuggan under ett litet halmtak. Pepe är i 30-årsåldern och har sett mycket av världen. Han har dykt i Honduras och backpackat i Centralamerika.

– Nästa år ska jag göra Sydamerika, säger han. Och min kompis i Ryssland har erbjudit mig att komma dit och jobba med ett projekt. Jag är bartender och har bott och jobbat på Ibiza. Men nu ska jag alltså till Sibirien för första gången, säger han och skrattar.

Under vår pratstund har fler Komodoresenärer anlänt och snart sitter vi alla i den lilla minibussen som ska ta oss till båten. Efter en lång resdag är vi framme, jag lutar mig tillbaka mot båtens vita trävägg, sträcker ut benen och ser på när besättningen kastar loss och vi sakta men säkert lämnar hamnen. Den natten somnar vi lätt till vågornas kluckande när båten med ett mysigt motorljud kör österut i natten.

komodo1

komodo2

Så var vi tillbaka i den orangefärgade gryningen på Luciamorgonen. När solen börjar komma upp över öarna i horisonten börjar flera av de andra vakna till. De kommer ner på däck för att tappa upp hett vatten från behållaren och blanda sitt pulverkaffe.

– Breakfast is ready, säger vår guide som heter Wadi.

Han vecklar ut ett blått, tunt tyg och lägger det på golvet. Sedan försvinner han iväg bak i aktern för att hämta de nygräddade bananpannkakorna. Han ställer också fram ett stort fat med färsk ananas som tar slut direkt. Att sjön suger – det stämmer.

När frukosten är uppäten stänger kaptenen av motorn och en av besättningsmännen kastar ankar. Vi har lagt till utanför en liten ö med ett bra rev för snorkling. Korallerna är stora, färgrika och har antagit de mest säregna former. En svärdfisk simmar nära ytan och tittar misstänksamt mot mig innan den med en kvick rörelse försvinner bort. Många Morish Idol simmar kring det här revet. För de flesta är den fiskarten känd för att ha porträtterats som ledaren Gill i akvariet i filmen Hitta Nemo.

komodo4

På flera ställen mellan korallerna på den vita sandbotten ligger stora mörkblåa sjöstjärnor men det största vi får se är de stora Triggerfiskarna som cirkulerar kring revet. De kan om du kommer för nära jaga bort dig med en liten aggressiv markering.

Efter några timmars snorkling och bad sitter det fint med den iskalla indonesiska ölen Bintang i solen på däck. Trots att vi träffades på båten mindre än ett dygn tidigare har redan känslan av att vi är en liten familj infunnit sig.

– Vill ni spela Scopa? Det är ett italienskt kortspel, säger Pepe och halar fram en speciell kortlek med olika figurer och symboler.

Den nyfunna familjen är en salig blandning av nationaliteter. Mexico, Italien, Sverige, Norge, Frankrike, Spanien, Usa och Indonesien är alla representerade. Mitt i kortspelet samtidigt som vi diskuterar språk och dialekter blir vi avbrutna av Wadi som kommer bärandes med lunchen. Det doftar gott av nykokt ris, grönsaker och sojabönor. Kocken har varit snäll mot oss och inte kryddat för starkt även om nivån ändå ligger över det svenska ”lagom”. Den söta, färska papayan till efterrätt ger den starka maten en skön kontrast.

komodo7

När vi återigen börjar köra står solen högt på himlen och snart är det bara hav så långt ögat kan nå. Nu ska vi åka non-stop hela natten tills vi når Komodo. Stora stim av flygfisk hoppar och förflyttar sig i luften ett femtiotal meter innan de försvinner ner under ytan.

– Look!, ropar plötsligt Christine från Usa.

Hon pekar en bit till vänster om båten.

– Dolphins!, fortsätter hon med ett stort leende.

Det är mycket riktigt en grupp med delfiner som leker nära vattenytan och med jämna mellanrum hoppar i eleganta bågar över vattnet. De är snabba och försvinner snart utom synhåll norrut. Ingen av oss hann plocka upp sin kamera och alla tittar drömmande mot horisonten som för att verkligen få minnet att fastna på näthinnan.

När vi vaknar nästa morgon har båten tagit sig in bland kobbar och skär i Komodo Nationalpark.

– That is Komodo Island to the right, säger kaptenen och pekar.

En bergig ö utan några större träd är vad som uppenbarar sig. På håll ser de runda kullarna grågröna ut. Snart ser vi piren. Vi är framme. I bakhuvudet hör jag signaturmelodin till Jurassic Park och komiskt nog är den stora entréportalen kusligt likt den i filmen.

komodo10

Vid en liten byggnad som är ett besökscenter står tre guider och väntar på oss. Jag lägger märke till de långa käpparna med klykor i ändarna.

– De har vi för att hålla bort ödlorna när de blir för aggressiva, säger en av guiderna, Kalep.

Han skämtar förstås, tänker jag. Men jag sätter skrattet i halsen när han seriöst förklarar att det verkligen är så. Lätt skärrad sväljer jag och får syn på skylten bakom guiden. ”Keep to the group”.

– Vi vet aldrig var de är och är de hungriga kan de attackera människor. Det har hänt olyckor. Väldigt sällan, men det har hänt. De har många olika bakterier i munnen så biter dem dig blir du blodförgiftad och måste snabbt till läkare, förklarar Kalep.

komodo12

Vi ska gå en runda i skogen för att spana efter varanerna. Under ett stort träd betar en hjort. En inte ont anande hjort som så småningom kommer bli byte för ödlorna berättar guiden.

– Varanerna är smarta och jagar sitt byte länge och sparar energin till rätt tillfälle. När de bitit kan de vänta i flera dagar på att bytet ska dö av blodförgiftning, säger Kalep.

Det är varmt, insekterna surrar och piper från markvegetationen. Skogen blir tätare. Vi går uppför en liten gräsbeklädd kulle med utsikt över stranden och horisonten. De grågröna kullarna och myllret av öar i kontrast med det mörkblåa havet skapar en otroligt vacker vy. Kamerorna smattrar ihärdigt tills Kalep säger att vi ska ta oss ner till stranden där han tror ödlorna ligger och solar.

Vi går på en gammal träbro över en torkad flodbädd. Träden glesnar och vi ser snart vattnet. Plötsligt stannar Kalep.

– You see them?, säger han.

komodo18

Jag hickar till när jag inser att vi bara står fem meter ifrån två stora monster. Väl kamouflerade ligger de nästan osynliga i den bruna jorden. På håll ser de ut som två murkna stockar. De är långt ifrån stockar. Man kan ana deras tänder och en tudelad tunga hänger ut ur munnen på en av ödlorna. Jag tar ett steg framåt för att få en bra bild.

– Jag skulle inte göra sådär, säger Kalep och tittar på mig med sträng blick.

Något skräckslagen trippar jag tillbaka till tryggheten bakom honom och hans käpp. Vi betraktar just nu ett av planetens äldsta djur. De påminner mycket om hur vi tror dinosaurierna såg ut. De är muskulösa, deras skinn är hårt och brunspräckligt, klorna är enorma och käftarna ska vi inte tala om.

– De kan springa i upp till 22 km/h, säger Kalep.

De är kungar över sin ö och har inga naturliga fiender. De är bara fiender för varandra då det ofta händer att de slåss och även dödar och äter upp sina egna ungar. Efter en lång och fascinerande upplevelse måste vi gå vidare.

Vi är långt österut i Indonesien – men tro inte att du slipper den kommersiella världen. Under ett stort tak på stranden står försäljare bakom långa träbord med mängder av souvenirer. Där finns halsband med varantänder, handgjorda varaner av trä i olika storlekar, tröjor, kepsar och smycken. På den här lilla marknaden går det att få ner priset rejält – var hård.

Snart är vi på båten igen och mitt ansikte träffas av den friska havsbrisen. Alla våra handdukar och fuktiga kläder vajar på tvättlinorna länge båtens sidor. Det doftar gott av kaffet som Pepe och John precis har hällt upp i sina koppar. Vi är på väg mot den andra stora ön i Komodo nationalpark – Rinca. Där är det enklare att få se fler Komodovaraner än vad det är på själva Komodo. Men vi kommer inte anlända förrän nästa dag.

När kvällen kommer är vi alla trötta efter en lång dag i solen. Efter kokt kyckling och ris till middag slappar vi på däck under en stjärnklar himmel med starkt månsken. Aldrig har jag somnat så gott på den tunna madrassen när jag kröp ner under min filt

Söndag 15 december

Redan klockan sex slamrar guiden Wadi bak i den lilla köksdelen. Alla får ett leende på läpparna nu när vi tredje dagen börjar vänja oss vid den upprepande väckningsfrasen från nedre våningen.

– Cooooffee, coffee, coffee, coffee.

– Cooooffee, coffee, coffee, coffee.

Vi har en lång dag framför oss – förhoppningsvis full av Komodovaraner. Efter en utdragen pannkaksfrukost i gryningsljuset puttrar båten in i ön Rincas bukt. På bryggan sitter fem små apor, Makaker, och spanar på oss. De blir rädda och försvinner iväg när tre guider kommer gåendes runt kröken på bryggan som slingrar sig längs strandkanten.

Självklart har de käppar med klykor i ändarna. En av dem heter Rinus och i sina heltäckande gröna kläder och ett par stora pilotglasögon får han en cool look.

– En gång i tiden låg delar av ön under vatten, säger han när vi korsar en uttorkad sjö på väg in mot besökscentret.

Förhoppningarna att få se många Komodovaraner sjunker lite när vi får veta att de senaste dagarnas regnande gör att varanerna håller sig undan i skogen. Den här dagen är det dock långt till några regnmoln. Solen steker och vi blir svettiga av att bara stå still. Termometern visar långt över trettio grader. Nu ska vi dessutom ut på en två timmar lång vandring uppför flera stora kullar.

Vi hinner dock knappt lämna området med byggnader kring besökscentret innan vi stannar. Ett par varaner har letat sig fram och ligger nu och solar mellan två av husen. Och till höger om stigen uppe på en liten gräsbeklädd kulle ser vi ytterligare en varan. Den är stor och sträcker på halsen som om den spanar efter något.

– Generellt är de större här på Rinca än på Komodo, säger Rinus.

komodo16

komodo22

När vi efter fotande och betraktande kommit en bra bit på stigen i det glesa, stäppliknande landskapet stannar vi för att titta på ett Komodonäste. Gräset är upptrampat som i en cirkel.

– Det tar 8-9 månader innan äggen kläcks. De lägger 30–60 ägg men bara ungefär fem ungar klarar sig, säger Rinus.

– De första ungarna som kläcks äter upp de andra äggen sedan måste de upp i ett träd för att ta skydd mot vuxna varaner. Inte ens ungarnas mamma känner igen dem. Varanerna är kannibaler, fortsätter han.

Plötsligt hör vi en grupp med Makaker som börjar skrika och tjattra.

– Det är varningsläten, säger vår andra guide Kafa.

Och mycket riktigt. Bortanför några buskar kommer en yngre varan sakta vaggandes samtidigt som tungan väsande åker ut och in med jämna mellanrum. Makakerna är snabba men det händer ibland att de ramlar ner från träden och blir byten för varanerna. Men varanerna går hellre för tyngre byten – som vattenbufflar.

komodo13

Vår färd fortsätter till Rincas högsta punkt. En kulle med 360-graders utsikt. Nere i dalen ser vi en utstött vattenbuffel som betar ensam och när vi tittar åt andra hållet blir den andre av guiderna – Kafa – helt till sig. En större varan är i snabb takt påväg ner för en av sluttningarna långt bort.

– Det är ovanligt att han är aktiv när det är såhär varmt, han borde ligga i solen men har troligtvis känt lukten av något nere i skogen, säger Kafa.

Han nästan hoppar på stället, är helt lyrisk och säger att detta är vandringens highlight. Han tillägger också att det är en häftig att vi får se en varan i sin naturliga omgivning utan att den vet att vi betraktar den.

Vi tömmer vattenflaskorna i den tropiska hettan och börjar vandringen ner till båten. Livet till havs börjar nå sitt sitt slut och slutdestinationen – staden Labuan Bajo på ön Flores är bara timmar bort. Dagarna i Komodo nationalpark är minnen som aldrig kommer blekna. De häftiga ödlorna skräckinjagande yttre är något vi alla för alltid kommer bära med oss.

patrik

SHARE