Sedan jag flyttade utomlands för ett år sedan får jag ofta frågor som: Längtar du aldrig hem? Hur länge ska du vara borta? När kommer du hem igen? Och jag har aldrig några snabba svar. Men kanske vill jag svara så här:

Jag är hemma där jag är. Därför längtar jag inte hem. Men jag längtar, så klart, efter dig, dem och er.

Och ibland längtar jag även efter filmjölk och saltlakrits, björkar och åkrar. Men jag tänker att just ordet hemma är ganska stort och svårdefinierat. I Sverige bodde jag i en lägenhet som var hemma för mig. Någon annan skulle åka hem över helgen och det var till föräldrarna några mil bort. En tredje hade bott på flera olika platser de senaste tio åren och skulle nu flytta hem igen, till födelseorten.

Är hemma en känsla, ett hus eller ett land? Är det där jag bor, där min familj bor eller där jag är född? Kan det vara alla de platserna? Hur många hem kan en ha? Hur lång tid tar det att skapa ett hem?

Stundtals kommer det över mig, allt jag lämnade kvar, när planet lyfte och landade någon annanstans, i mitt nya hemma. Det kan vara en knack på dörren och en önskan om att där utanför står någon jag känner, någon som kan mig och alla samtal som växer ur det, relationer med djup, bredd och framför allt historia. Det kan vara en tekopp, en doft, eller en bild på Instagram som knytnävsslår mig rakt under bröstkorgen och det svindlar till. Kanske är det någon slags längtan jag känner då.

Att säsongsarbeta är inte bara sol, berg och äventyr utan också en prövning och övning i att ta farväl och låta saker och ting ha sin gång. Det är rotlöst och förvirrande att byta hem, att slå sig ner, att bygga relationer och så börjar det om igen. Men framför allt är det härligt. Och det känns så tydligt i bröstet, när det är tomt och när det fylls igen. Kanske är hemma den lugna känslan av att vara framme? Och kanske är att vara hemma ungefär som att vara borta, fast när du längtar någonstans så längtar du bort och inte hem? Kanske är också det en relevant fråga: längtar du aldrig bort?

Jag vill svara så här: jag är hemma där jag är. Och jag är också hemma någon annanstans. Hemma för mig är ett huller om buller av hundar som alla vill bli klappade på samma gång. Hemma är mina kläder i garderoben och en soffa att slänga sig i. Hemma är ett varmt kök där mormor lagar pannkakor och morfar läser tidningen. Hemma är de städer och de skogar jag känner bäst. Hemma är att bli omhändertagen och att ge tillbaka. Hemma är ett par ögon som fäster mina när jag flackar med blicken.

Hemma är att sätta nyckeln i en dörr och kunna andas ut.