Legenden om Der Super Dönerman

707

Vi på Ett annat liv älskar människomöten. Idag bjuder vi på gästskribent Emil Gustafssons skildring från en utekväll i Berlin. I den sena timmen stötte Emil och hans vänner på en helt fantastisk kebabmakare – Der Super Dönerman. Sådant som händer när man reser runt i världen.

kebab
Foto: Agnes Chang/Flickr and Dirk Vorderstraße/Flickr

Natten blir mörkare och notan har växt oroande mycket. Efter en sista runda öl ligger hemvägen under våra fötter. Från en krog i Friedrichshein vandrar vi mot Ostkreutz och S-bahn. Kvällen är bra men ännu ej komplett. Det finns en sak mina tankar vägrar släppa: en döner kebab.

Min blick söker genom omgivningarna och jag ber mina följeslagare hålla sig uppmärksamma. Där! Mitt på perrongen ser jag skylten och luckan. Det känns som jag står inför pärleporten när jag beställer ”Ein döner mit brot, danke.”. Jag slänger upp två och femti på disken. Då, plötsligt, hörs tåget närma sig. Helvete, tänker jag samtidigt som jag ser hoppet om en snabb hemfärd lämna mina kamrater. En av dem, Patrik, rusar fram till luckan och säger ”You got to hurry up. Our train is coming.”. Han möts av en säker blick och ett kyligt ”No problemo!”.

Jag ser mannen på andra sidan luckan greppa kebabkniven som glänser till i den snabba rörelsen. Jag ser hur han skär köttet, men sen ser jag inte mycket mer. Allt går för snabbt för att uppfattas. Jag ser hur han plockar upp brödet från rosten, men jag ser inte att han lägger i gurka, tomat, rödkål och sallad. Jag ser inte ens när han häller på såsen. Plötsligt håller han den färdig i handen, för att bara en sekund senare räcka över den, insvept i folie.

Med hakan halvvägs ner i backen tar jag emot det glänsande paketet och vänder mig om mot mina följeslagare. Lika chockade som jag själv möter de mig med ett ”Vad i helvete?!”. Knappt tio sekunder kan ha passerat sedan hans fingrar slöt sig kring kebabkniven. I huvudet snurrar nu ordet ”hur” med tillhörande frågetecken runt. Jag exploderar i en sprint mot tågdörrarna men de öppnas inte. En folksamling står vid perrongkanten framför tåget. Vi ansluter oss och ser hur två killar sliter bort en tredje från spåret. Föraren har hoppat ur sin hytt och ryter aggressivt mot den fulla killen som utmanat ödet där han stod framför tåget. Samtidigt som polisen jagar ikapp den överförfriskade tågspårskillen vecklar jag ut folien som omsluter min döner. Allt är på plats. Rödkålen är där. Precis som gurkan, tomaten, salladen och såsen. Den efterlängtade första tuggan smakar storslaget. Det är ingen halvdan kebab jag avnjuter. Med Berlin-mått mätt är den bra och då är det världsklass.

När vi sitter på S-bahn är samtalsämnet givet. Hur kunde det gå så snabbt? Hur gör han? Är han ens människa? Liv som sätts på spel spelar ingen roll. I alla fall inte när man möter en man som svarvar kebab snabbare än sin egna skugga.

Emil Gustafsson
Gästskribent

SHARE