Mail från en läsare: Ett litet steg mot ett nytt liv

957

Ett annat liv får en hel del mail från er, våra läsare. Några har frågor och funderingar, andra vill tacka för inspiration och några bär på fantastiska historier. Nu inleder vi en serie vi kallar för ”Mail från en läsare”. Per Lundkvist är först ut med sin intressanta livshistoria. Har du också en bra historia: Maila oss nu – klicka här!

Det var ett nytt år, ett par månader in i 2011 och jag började närma mig 37 år. Veckodagarna lunkade så sakteliga på, precis som de alltid gjorde. Väckningsfunktionen på min iPhone gick igång samma tid varje morgon – exakt 07:05. Jag brukade då och då ändra tiden bara några minuter fram eller tillbaka i hopp om att jag skulle få lite variation i min morgonrutin.

iphoneOavsett så steg jag direkt upp för att påbörja mina toalettbestyr, klädde på mig för att sedan yrvaken med en kaffe i handen slå mig ner i soffan. Där satt jag och surfade in på samma gamla urval av olika nyhetssajter för att läsa dagens senaste nyheter i hopp om att upptäcka något spännande eller glädjefyllt. En och annan researtikel som gärna fick skildra något tropiskt land försökte jag hitta också. Men oftast fanns där bara notiser om krig, död och politik eller om någon löjlig intrig som utspelat sig i en av alla dokusåpor på TV.

Så småningom, med lite lätt jobbångest och betungande tankar om hur långt kvar det var till nästa lediga helg tvingade jag sedan mig själv upp ur soffan och iväg till jobbet – ut bland alla andra stressade medresenärer i tunnelbanan.

Tankarna for oftast iväg både omedvetet och medvetet för att försöka koppla bort ekorrhjulet som jag motvilligt sprang i varje dag. Försökte visualisera mig bort till en annan plats – en plats långt bort där jag verkligen kunde tänka mig att vara istället. En varm strand eller ett dyk bland färgglada korallrev. Men jag såg mig även kvar i Sverige, med en helt annan sysselsättning då jag kanske bara hade valt helt fel yrkesbana som gjorde mig såhär miserabel?

fot
Foto: Per Lundkvist

Jag hade sedan länge haft just de där tankarna i huvudet, tankarna om hur mitt liv skulle se ut om jag hade gjort ett annat yrkesval i livet. Så vad skulle hända om jag bara la av här och nu för att göra något helt annat?
“Nej inte jag, iallafall inte just nu” kunde jag höra mig själv tänka.
“Jag som inte gått några fina utbildningar men ändå har lyckats få ett bra arbete, ska jag bara ge upp allt?”
“…och vad ska mina vänner och min familj säga?”
I ärlighetens namn var det sistnämnda nog dessvärre det jag grubblade mest på.

Inte förrän jag efter månader av detta dagliga grubblande insåg att det tog all min mentala kraft och fokus i vardagen så förstod jag att jag var tvungen att göra något åt saken. Varför hade jag inte bara lyssnat på mig själv utan tänkte på vad alla andra skulle tycka? Nu fick det fick bära eller brista.

Jag hade funderat på ett antal alternativ som antingen bestod i att sälja allt och ge mig ut tillsammans med min sambo på en långresa, vilket då skulle innebära att båda var tvungna att lämna jobben om vi inte skulle få tjänstledigt, samt att vi behövde få tillåtelse att hyra ut vår bostadsrätt om vi inte var beredda på att sälja den.

De andra alternativen var att stanna kvar i Sverige och omskola mig inom något som var olikt det jobb jag hade eller bara undersöka om jag kunde få tag i något helt annat jobb ändå. Spelade ingen roll vad det var för lön utan bara jag trivdes var målet.

Jag skissade på olika scenarion i Excel-ark med kalkyler på hur länge jag och min sambo skulle klara oss ekonomiskt beroende på de olika alternativen. Hon skulle ju inte behöva “lida ekonomiskt” av mina val tänkte jag.

Slutligen föll valet på utbildning.

Jag sökte till utbildningen “humanistisk behandlingspedagog” som var en tvåårig utbildning på yrkeshögskola. Där jag skulle få studera ämnen rörande människor med psykisk ohälsa eller beroendeproblematik med mycket inriktning på personlig utveckling, beteenden och socialt samspel.

Jag hade redan bestämt mig för att inte söka studieledigt. Jag skulle göra detta på riktigt, inte söka studieledigt med chans att “fega ur”.

Så jag tog mod till mig och sa upp mig och började sedan berätta för mina vänner. Jag har nog aldrig varit så nervös som den dagen jag meddelade min chef att jag tänkte sluta, och då jag började berätta för mina vänner. Var orolig för alla eventuellt fördomsfulla frågor och åsikter om vad jag tänkt göra.

Dessutom fanns en lite lätt udda kontrast till allt detta. Mitt resejag hade alltid lockats av att få glida fram land och rike körandes en stor turistbuss med glada passagerare. Att få se gamla som nya platser i vardagen utan att sitta och känna mig instängd på ett kontor.
Därför hade jag även kollat upp hur jag samtidigt som studierna skulle kunna ha tid och råd att ta ett D-körkort. Min noggranna Excel-kalkyl visade gröna siffror så sagt och gjort anmälde jag mig till körskolan.

När första året av min behandlingspedagogsutbildning gått så var det dags för sommaruppehåll och min Excel-kalkyl inkluderade redan de sommarmånader som jag inte skulle få mina lånepengar från CSN.

Denna tid var något jag sett fram emot länge. Jag skulle njuta ordentligt och ha lång semester och få en liten smak på drömlivet på resande fot.

En tre veckor lång, spännande ensamresa var bokad till Thailand med bara en flygbiljett och pass i handen. Dagen jag leende satt med min backpack på flygbussen ut mot Arlanda var himmelsk.

Väl i Bangkok hade jag efter en smått charmig tur på en uråldrig linjebuss hittat till tågstationen Hua Lamphong där jag i den lilla biljettluckan enkelt bokade nattåget till Surat Thani.

railway
Foto: Per Lundkvist

Tåget gick relativt sent på eftermiddagen så jag fick njuta av utsikten genom fönstret en kort stund innan mörkret började falla utanför och den smått hetsiga konduktören kom vänligt men bestämt och började omvandla alla sittfåtöljer till våningssängar med fräscha lakan för natten.
Trött efter den långa flygresan somnade jag dock snabbt in i min överslaf, trots det skrapande ljudet från luftkonditioneringen i tågets tak och gnisslet från rälsen som blandades med de övriga passagerarnas snarkningar.

På morgonen vaknade jag av en lätt oro att jag missat min hållplats men vänliga Thailändare kunde förstå min oro och lugnade mig snabbt att det var ett par timmar kvar till ankomst där färjan mot Koh Samui väntade.

Jag delade upp mina tre veckor på öarna Koh Samui, Koh Phangan och Koh Tao för att därifrån återvända till Chumpon där sedan tåget återigen skulle ta mig tillbaka till Bangkok.
Tiden på dessa öar var fantastisk på det sätt jag ville ha det. Försökte få ut lite av både det turistiska som att fara runt på öarna med en hyrd scooter och stanna till på olika platser och matställen, men även göra det som jag kände för i stunden – att bara vara för sig själv. Att sitta på Mae Haad Beach, med en kall Chang i handen och tårna nedgrävda i sanden för att se solen gå ner i horisonten är det inte mycket som slår.

boat
Foto: Per Lundkvist

Eller att i ett dyk på Koh Tao få känna på hur liten man kan känna sig bredvid en enorm valhaj som bara vill ha lite vänligt sällskap av ett gäng dykare.

Tre veckors semester är bättre än ingenting och det är ändå ett minne för livet, och jag kom iväg trots liten budget. Mitt sista studieår efter den sommaren gav mig en liten extra yrkestitel och en massa erfarenhet om både mig själv och andra.

Jag fullföljde mina studier, trots att jag redan innan examen kommit till insikt om att detta inte var något jag ville jobba vidare inom. Som bonus fick jag dessutom ett bussjobb, dagen efter min uppkörning, på ett privat bussföretag där jag äntligen fick köra stora fina turistbussar.

Idag är jag dock tillbaka i den bransch jag så ångestfyllt lämnade 2011 men med en hel del extra erfarenheter och inte minst upplevelser i bagaget.

Mitt kliv ut i det som för mig var så lockande, men först lite obehagligt och okänt, verkar kanske för många inte så stort, men att bara våga göra något alls av det jag dagligen drömde om var stort nog för mig. Ett slags annat liv “light”.

Nästa gång kanske jag vågar ta ett större kliv.

Per Lundkvist

sunset
Foto: Per Lundkvist
SHARE