Mari Gutic: Anteckningar från horisonten Del 3

1439

Mari lämnade tidigare i år lägenhet och jobb och skiftade ner materiellt i syfte att skapa tid för sådant som hon brinner för och hitta en mer meningsfull livsstil. Hon reste till Azorerna där hon genom att använda sig av ”workaway-konceptet” (www.workaway.info) spenderade 8 veckor seglandes bland öarna  helt gratis. Under lugna stunder ombord antecknade hon. Det här är Del 3. Du kan hittar alla delar ur hennes ”anteckningar från horisonten” här >>


 

Anteckningar från horisonten; Om att finna sina familjer

Efter en magisk första segelresa runt de Azoriska öarna tillbringar vi några dagar på land i Horta i väntan på nästa avgång. Hamnen i Horta är en samlingspunkt för seglare som korsar Atlanten.

Horta
Staden Horta på ön Faial, där de allra flesta seglare passerar när de korsar Atlanten.

De allra flesta båtar stannar där, vilar, reparerar sådant som gått sönder under resan, fyller på med förnödenheter och umgås med andra människor utöver den egna besättningen som man ofta fått nog av efter flera veckors segling.

img_9632

Vi spenderar dagarna på land städandes båten och fixandes sådant som behöver lagas. Medan båten är uthyrd som boende sorterar vi bilder och planerar nästa resa.

ToDoList
Jag lär mig snabbt att det alltid finns något – vanligtvis mycket – att fixas på en båt.

 

Clean
Genom att hjälpa kaptenen via workaway lär jag mig hands on vad som krävs och hur det skulle kunna vara att en dag ha en egen båt, något som länge varit en dröm.

 

Crash
En utmattad kapten däckar efter flera dagars arbete och storstädning av båten.

Vi tar med familjens hund på utflykter, vi bestiger vulkaner, besöker kratrar, dyker med gigantiska rockor och snorklar på stranden.

Horta
Horta,sedd från huset som vi bodde i när vi var på land. Utsikt över stranden och vårt favoritsnorkelställe där stingrockor dyker upp varje dag vid tiden för solnedgång och kan ses i så grunt vatten som 1,5–3 meter. Muränor, triggerfish, bläckfisk och groupers är andra vanliga besökare, bland mycket annat fantastiskt marint djurliv!

 

Look
Nati, en ny vän från Argentina som snabbt blev som en syster till mig, och jag hyrde moppe och utforskade ön.

Ride

Vi umgås med nyfunna vänner och träffar nya människor varje dag. I hamnen är det fullt med pratsamma seglare som har massvis med spännande historier att berätta från alla världens hörn.

Pico
Mitt emot ön Faial syns ön Pico som kännetecknas av vulkanen Picos topp. Ö-borna är något tävlingsinriktade och på Pico sägs det skämtsamt att ”Det vackraste Faial har att erbjuda är utsikten över Pico.”

Hamnen i Horta är en sevärdhet i sig, fylld av fantasifulla målningar så långt ögat kan nå, gjorda av besättningar från världen över, under deras mellanlandning i Azorerna. Legenden säger att en målning i hamnen ger tur och en god fortsättning på resan.

img_9552

”En dag ska jag göra min egen målning här, just i den här hamnen. Innan jag beger mig mot horisonten.” – säger jag till båtkaptenen första dagen jag ser målningarna.

På ett sätt är jag helt bergssäker och samtidigt på ett annat sätt högst tvivlandes på mina egna ord. Jag hamnar i den där eviga kampen mellan vad som känns som en naturlig självklarhet och samtidigt total orimlighet. Kampen mellan magiska drömmar och realistisk verklighet.

img_9554

Jag drar vanligtvis ner mig själv tillbaka till jorden igen vid sådana här tillfällen, men här på Azorerna och så lång borta från vardagsverkligheten lär jag mig snabbt att gränserna för vad som är realistiskt är avsevärt vidare, tunnare och mer flexibla än dem där hemma. Ja, nästintill osynliga. Alla jag möter här verkar tycka att precis allt är möjligt. Och det smittar av sig.

Jag tillåter mig att vara lite mer som dem, att inspireras av deras frihet och hänföras av deras positiva, lättsamma inställning till livets möjligheter. Jag knuffar medvetet bort realisten i mig ett litet tag till. Bestämmer mig för att det är ett grovt överskattat koncept. Istället ler jag snäppet bredare och funderar över vad jag kommer att måla när det är min tur.

img_9550

I den färgglada hamnen träffar vi bland annat fyra härliga typer från Argentina som seglar tillsammans från Karibien till Spanien. Under deras sista dagar i Horta umgås vi alla dagligen med varandra.

”Är du bra på att måla?” frågar en av Argentinarna mig dagen innan deras avresa.

”Njae, men jag älskar att göra det!” svarar jag.

”Vill du hjälpa mig med vår målning i hamnen? Jag har fått ansvaret för den medan de andra handlar maten inför resan.”

”Lätt!”

Nästa dag sitter vi i hamnen och målar en segelbåt i timmar. Vi pratar om livet, om framtidsdrömmar och om att bryta sig loss från systemet och omgivningens förväntningar och förhoppningar. Vi pratar om barndomshyss, minnen, glädjen, rädslor och sorger… och jag får ta del av historien bakom deras båts namn. En historia som berör mig djupt och som går tillbaka till konflikterna i Argentina där modern i familjen offrade sitt liv för att rädda barnen när regeringen rannsakade deras hus på jakt efter fadern. Hon ”seglar” nu väldens hav tillsammans med dem på båten som bär hennes vackra namn.

Jag känner hur jag ryser till och hur det bränns bakom ögonlocken medan jag hör all den kärlek som döljer sig bakom varje ord som hör historien till. Jag kommer att tänka på orden ”Bakom allt vackert har det funnits någon form av smärta… och bakom all smärta har det funnits någonting väldigt vackert.”

Vi avslutar med att skriva besättningens namn på vår målning. När vi är färdiga säger Argentinaren att det är dags för mig att skriva mitt eget namn nu eftersom jag hjälpt till att måla.

”Nej, det är bara de som seglar över Atlanten som får skriva!” säger jag.

”Följ med oss!” skämtar han.

”Jag är inte klar med Azorerna än, men en dag kommer det vara min tur och då kommer jag göra min egen målning.” svarar jag, intet anande om vad som komma skall. Istället för mitt namn ritar jag tre stjärnor på himlen ovanför deras segelbåt.

”Det kommer vara en mörk resa under nymånen. Stjärnorna får lysa upp nätterna.”

Vi spenderar deras sista kväll alla tillsammans på en restaurang där vi tillagar vår mat själva på varsin het sten som placeras framför oss. Den äldsta Argentinaren har ett härligt lugn i sin blick, en blick fylld av godhet. Han har seglat sedan barnsben och passerat många varv över världens hav. Vi får bland annat höra berättelser om hans före detta flickväns legendariska apa som i många år reste tillsammans med dem ombord på båten. Och om en storm i Karibien som blåste bort båtar framför deras ögon medan apan med bultande hjärta gömde sig under hans tröja. De andra grabbarna fyller på med historier och skämt och vi skrattar och umgås in på småtimmarna. När det är dags att skiljas åt för kvällen berättar han att detta är hans sjunde och möjligtvis sista segelresa han gör via Azorerna, men att det är första gången någonsin under alla hans resor som han har kommit att känna gemenskap och värme likt den man känner inför en familj.

13626642_1229320200452893_7197517098252644496_n

I den stunden förstår jag hur lyckligt lottad jag är som reser på det sätt jag gör, genom engagemang i sociala projekt, lokala organisationer, volontärarbete och workaway-utbyten. Ett sätt där jag trots att jag oftast reser iväg själv alltid omger mig av inspirerande människor och aldrig känner mig ensam. Ett sätt där jag alltid umgås med både andra resande och lokalbefolkningen och lär känna dem och deras kulturer på djupet. Ett sätt som leder till att jag alltid finner mina ”resefamiljer” vart jag än åker och vid resornas slut gråter och skrattar i ett tillsammans med vänner för livet vars dörrar i olika delar av världen är öppna för mig när jag än får för mig att hälsa på dem. Liksom mitt hem är för dem. Ett sätt som gör att vi faktiskt inte bara artigt bjuder in, utan även aktivt planerar och verkligen besöker varandra samt att vi, när vi väl återses, känner att ingenting med vår vänskap har förändrats trots stora avstånd i både tid och rum.

Nästa morgon kastar de loss. I hamnen står jag och våra tre kvinnliga Italienska gäster och vinkar av fyra Argentinare tills vi inte längre kan se båten. Medan avståndet mellan oss ökar skrattar vi alla när vi inser att scenen så väl liknar alla klichéer om att var sjöman har en kvinna i varje hamn.

Mitt i allt skratt avundas jag dem… Trots att dagarna på land är minst lika härliga som de ombord så låter sig min längtan efter att åter spendera nätterna till sjöss inte passera obemärkt förbi. Dragningskraften är enorm. Jag njuter av varje stund på Faial samtidigt som jag räknar ner dagarna till avfärd.

img_9657

mari

SHARE