När jag blev Queen B

671
Photo: Ana y María Quintana y González/Flickr and Sarah/Flickr
Photo: Ana y María Quintana y González/Flickr and Sarah/Flickr

Jag skulle kunna säga att mitt första sommarjobb var när jag sålde jordgubbar. Men det är inte sant.

Den första sommardagen då vinbären var mogna och redo för att plockas var jag och mina syskons stora plåga. Morsan slängde till oss varsin bunke och sen var det bara att börja plocka. Hade man otur fick man den stora röda bunken. Varje full bunke var värd fem kronor. Hela långsidan av trädgården var en radda av vinbärsbuskar som vette ut mot grusvägen där folk rastade sina hundar. Jag sa motvilligt hej till alla som gick förbi. Då var jag tio år.

På min resa genom Nya Zeeland 16 år senare började pengarna sina och jag behövde jobba.
– Jag har ett fruktplockarjobb som startar imorgon, sa kvinnan i andra änden av telefonen.

”Yes tänkte jag, jag ska plocka Aprikoser”.

Så blev det inte.
– Skulle du plocka bönor för resten av ditt liv eller skulle du hellre vara instängd på en Bajamaja i en vecka? säger min kompis Sara och slänger i ännu en böna i den nästan fulla lådan.

Sådär höll vi på fram och tillbaka och vi valde alltid det värre alternativet. För oss fanns det ingenting värre än att plocka bönor. Solen stekte, någon lyssnade på dålig musik och lite längre bort läste en berättarröst Harry Potter som ljudbok.

Vad hände med Aprikosjobbet? I stället sitter jag nu här på ett fält fullt av bönor som aldrig tycks ta slut. 1,75 dollar per kg får vi betalt.

Första dagen jobbade vi bara tre timmar, jag gjorde inte mycket pengar.
”Det måste gå att att tjäna pengar på detta”, tänkte jag.

Nästkommande dag hade vi lång arbetsdag.
– Jag ska gå all in idag, sa jag och tittade på Sara.

Och som jag plockade, jag fyllde låda efter låda. Det var som en tävling mellan oss alla på fältet. När en gick för att väga riktades alla blickar mot vågen, hur mycket skulle den visa. Det gick rykten om en tysk kille som hade plockat mer än 100 kg på en dag.

Det var en fredag i februari bönorna väntade på att plockas.
– Emelie, vad skulle du inte kunna göra för pengar, frågade Sara.
– Jag önskar att jag slapp plocka bönor, svarade jag och gick för att väga min låda.

15 kg visade vågen.

Jag fyllde sedan upp varje låda till 15 och snart var jag uppe i 75. När dagen var slut hade jag plockat hela 98 kg. Jag var nöjd.

Nästkommande dag hade ryktet gått: Där är hon som är så snabb på att plocka. Jag var till och med snabbare än de som jobbade i par.
De tyska killarna jag delade boende med kom för att studera min teknik och hur jag plockar, de var imponerade. Det frågade på skämt om jag kunde göra en PowerPoint-presentation till kvällen.
– We almost have 40 kg sa det amerikanska paret som plockade tillsammans.

Blickarna riktades mot mig. Jag hade också 40 kg.
– Have you picked 40 kg by your self?!

Jag gick iväg för att fortsätta plocka. Sara kommer efter.
– Emelie du är nu officiellt utnämnd till beanqueen.

Jag var beanqueen med hela fältet och pengarna rullade in.

Så tack mamma, jag är övertygad om att de där sommardagarna för tio år sen hjälpte mig att bli en bra bönplockare.

emelie

SHARE