Nora: Berättelsen om Cody, Alex och Shannon

1401

Jag möter många människor längs vägen när jag är ute och reser. Några lär jag bara känna lite grann, några andra lite mer, men så finns det vissa få som letar sig in under skinnet på en, igenom blodkärlen och hela vägen in i hjärtat. Och där stannar de. Det spelar ingen roll hur många tidzoner och kulturkrockar iväg jag bor, för de finns där ändå. Så nära, men ändå så långt bort.

Precis detta hände mig med tre fantastiska människor i Vietnam. Jag hade precis sagt hejdå till ett gäng härliga människor som jag spenderat några dagar med i Ho Chi Minh och kom ensam fram till den lilla kuststaden Mui Ne. Som alltid när jag checkade in på ett nytt hostel kände jag mig nervös men förväntansfull. Jag visste inte vem jag skulle träffa och om vi skulle komma överens och det gav mig alltid ett litet extra pirr i magen. Men just i Mui Ne skulle jag inte komma att behöva vara nervös.

För där fanns Cody, den galna härliga killen med tuppkam och tofflor som såg ut som fiskar, så kallade ”fish flops”. Han bar nästan aldrig en tröja, eftersom han i princip bara hade packat med sig två stycken i väskan och de nu var väldigt smutsiga. Där fanns Alex, den långhåriga eviga romantikern. Han som värnade om alla och som lärde mig att spela biljard. Han som fick mig att vika mig av skratt och gav mig flera kloka råd. Och så Shannon, den barfota, långhåriga tjejen ifrån Kanada, vars stoppljus aldrig visade rött. Hon var alltid på jakt efter nya äventyr, kontakter eller upplevelser. Tillsammans hittade vi varandra en suddig natt på ett hostel i Mui Ne.

Jag träffade Cody och Alex först, då Cody försökte få mig att dricka en öl genom hans fish flop och Alex stod i bakgrunden och hejade på. Shannon mötte jag senare på kvällen, när vi tillsammans slirade runt barfota på ett golv klibbigt av öl och dansade tills benen knappt längre bar. Det låter kanske som en konstig kväll, och tro mig, det var det. Men dagen efter vaknade jag upp med en sådan enorm lycka. Sedan den kvällen spenderade vi nästan varje dag tillsammans i två veckors tid. De galna upptågen i Mui Ne fortsatte, vi åkte iväg och surfade, men när vågorna var för små för att surfa på använde vi brädan som någon slags flytande bar istället. Vi alla hängde med överkroppen på brädan och lät benen dingla i vattnet samtidigt som vi drack solvarm vietnamesisk öl. Vi åkte iväg och klättrade på sanddynor tillsammans, åkte fyrhjuling så snabbt att hjärtat slog extra slag och fortsatte att dansa runt barfota på ölklibbiga dansgolv långt in på småtimmarna.

Ifrån Mui Ne åkte vi sedan alla fyra till Da Lat. Det var en lång, skumpig busstur på håliga slingrade vägar. Vi trängdes på det lilla sätet längst bak i bussen och våra lår klibbades mot varandra i hettan. Cody lyssnade på svensk musik genom mina hörlurar och även fast han inte förstod ett ord av vad som sjöngs, verkade han ändå gilla det han hörde. I Da Lat flög vi fram med mopeder över landskap så vackra att det nästan gjorde lite ont, Shannon och Cody på sina egna, och jag satt fånigt leende bakom Alex. Lyckan pulserade genom mina blodådror, jag ville stanna i den stunden för alltid. Da Lat bjöd oss på otrolig natur och vattenfall, Da Lat bjöd på ändlösa skratt på restauranger med vingliga plaststolar där vi beställde mat vi inte kunde uttala namnet på, och än mindre visste var det var. Da Lat bjöd på sena kvällar på en labyrintbar, tidiga morgnar på en technoklubb och en vänskap som blev djupare för varje andetag vi tog.

Det sista stället vi besökte tillsammans var Hoi An. Därifrån skulle jag flyga vidare till Filippinerna och Shannon skulle avsluta sin resa och flyga hem till Kanada. Än en gång flög vi fram över de vidsträckta landskapen på mopeder, jag bakom Alex och Shannon och Cody på sina egna. Vi sydde upp kläder, åt oändliga liter med Pho och tog in varandras närhet i varendaste por. Men så kom den där morgonen då det var dags att säga hejdå. Som jag minns det låg vi alla i en hög på en säng och kramades och grät och det gjorde fysiskt ont i mig att behöva säga hejdå till sådana fantastiska personer. Men även fast mitt hjärta brast lite grann den där väldigt tidiga morgonen i Hoi An, så var jag ändå så oändligt tacksam. För jag visste att alla tårar vi fällde var ett bevis på hur mycket vi tyckte om varandra, även fast vi inte känt varandra särskilt lång tid.

Så till er, Cody, Alex och Shannon – jag saknar er så otroligt mycket och jag kan inte förstå att det nästan gått ett år sen vi sist sågs. Tack för att ni har varit bland de roligaste, mest älskande, galnaste, förstående och fantastiska personer som jag någonsin träffat. Tack för att ni tog hand om mig trots min roliga engelska brytning, dåliga beslut och bakfyllor. Jag älskade er då och jag älskar er fortfarande, och jag drömmer om den dagen då vi ses igen och gör alla galna, roliga grejer tillsammans igen. Ni är alla speciella på ert eget sätt, och jag vill aldrig någonsin förlora er. Ta hand om er galningar, så ses vi snart igen.

SHARE