Hösten kanske inte är så tokig trots allt. För här ligger jag nu, på altanen endast iklädd kjol och linne och suger i mig solstrålarna denna fantastiska oktoberdag. Jag blundar och drömmer medan solen dansar över min bleka hösthud. Drömmer mig bort till staden jag alltid kommer att älska. Mitt underbara, vackra Sydney.
Jag tänker på lägenheten på Bridge Road, på min syster och och de två fantastiska tjejerna som jag fick äran att dela lägenheten tillsammans med. Jag tänker på mina promenader påväg till college med operahuset som utsikt. Tänker på hur jag och mina vänner alltid var sena till bussen när vi skulle någonstans, så att vi alltid fick springa och hoppa på den med andan i halsen. Tänker på skratten som staden framkallade och lyckan som aldrig la sig.
Jag tänker på lördagkvällar som blev till söndagsmorgnar. På gömda nattklubbar och svettiga kroppar som gungar i takt till musiken. På gin and tonic. På de obligatoriska söndagshängen i soffan där vi oftast bara var klädda i underkläder för att det var så väldigt varmt. Jag tänker på solen som smeker och vattnet som svalkar. På kall öl, på mysiga barer i Newtown, på marknaden varje lördag i Glebe och spelningarna inpå småtimmarna på The Steyne Hotel i Manly.
Jag drömmer mig tillbaka till kvällen då jag och han med de fantastiska blå ögonen promenerade över Harbour Bridge. Det blåste och var ganska kallt och plötsligt stannade han upp och kysste mig mitt i en konversation om självmord. Jag tänker på hur vi båda började skratta efteråt, för att det var så absurt att kyssas just då, mitt i det samtalet. Drömmer om skratten och dagarna fyllda med absolut noll bekymmer. Drömmer om solen som sken ikapp med oss alla, på vinden som fick oss att flyga och på regnet som öste ner och bara gjorde det mer roligt att dansa under bar himmel på The Ivy.
Tänker på de där två tjejerna som jag utgjorde en fantastisk trio med. Vi som alltid drack vin och av någon anledning började kalla oss själva för Jokk babes. Tänker på de där irländska killarna som alltid fick en att vika sig dubbel av skratt. Tänker på de där tre australierna i skolan som jag kom extra nära och som alltid gjorde mig så himla glad. Tänker på min fantastiska kollega som än idag är en av mina närmaste killkompisar. Tänker på han som sa att han aldrig skulle bli kär, men som ändå hade tårar i ögonen den där söndagsmorgonen när vi var tvugna att säga hejdå. Men framförallt tänker jag på de sex tjejerna som fick min tid i Sydney att bli så fantastisk. En blandning från Norrland, Stockholm, Skåne, Västkusten och Småland. En blanding människor som stöttade varandra när chefen var elak, när killen man dejtade var obegriplig och som fyllde på mer vin i glaset när livet kändes lite tungt. Ett gäng fantastiska själar som rumlade runt i storstadsvimlet hand i hand, fyllda med kärlek, liv och längtan. En handfull starka kvinnor som gjorde mig till en bättre människa varenda dag. Ni förtjänar allt och lite till.
Jag vaknar upp ur mitt dagdrömande när en trollslända landar på min arm och får det att kittla till. Oktober kanske inte är så illa ändå. Men Sydney, jag saknar dig. Jag saknar då du läkte ihop mig och mitt trasiga hjärta, jag saknar att bli lika förundrad varje natt över att kunna se stjärnor på himlen även fast du är en storstad och jag saknar att vakna upp på morgonen och få andas din luft.
