Världen har format mig, jag har så mycket att tacka den för. Sakta och bit för bit har den knackat mig in i den form som idag är jaget. Det har tagit tid, massiv med tid. Tårar har runnit, hjärtan har brustit, hoppet har svikit och humöret har trutit. Gnistan har slocknat och hoppet har sinat. Det har inte alltid varit roligt, långt ifrån. Man blir inte plötsligt världens lyckligaste utan ett endaste problem bara för att man står med fötterna på en annan kontinent i varmare breddgrader. Har det varit värt det? Ja. Utan en endaste uns av tvekan.

För här står jag nu, långt ifrån färdigknackad in i min Nora-form, men på god väg. Tack vara dig, världen. Tack vare att du gett mig sura stunder, motgångar och krossade hjärtan. Men också lärdomar jag bär med mig tills jag tar mitt sista andetag, bland de lyckligaste stunderna jag haft och fantastiska upplevelser. Det tar tid, men låt det. Det är det värt.

Utan de lärdomar jag fått från att upptäcka vår värld, hade jag aldrig förstått hur snedvriden den är. Jag hade troligen inte bestämt mig för att flytta hem till Sverige för att plugga mänskliga rättigheter för att försöka göra världen en aning bättre, åtminstone för en person. Och hade jag inte kommit hem till Sverige hade jag inte heller mött honom som får mig att tappa andan. Han som får mig att vilja leva lite mer, lite intensivare. Han som får mig att vilja upptäcka mer av denna värld med honom vid min sida. Upp på bergstoppar och ned under vattenytan, in i djungeln och ut på stranden. Han som får mig att känna något som jag aldrig förut har känt.

Men det tog sin tid, och det behövde ta tid. För utan alla motgångar, missöden och besvikelser hade jag aldrig blivit den jag är idag. Tänk all den stress jag känt över att inte ha börjat plugga på universitet när alla mina andra vänner gjorde det. All stress som ändå var blandad med ofantlig lycka när jag än en gång bestämde mig för att packa väskan och åka ut och resa. För jag borde ju inte resa mer, jag borde stanna hemma, söka till universitet, utbilda mig. Men jag ville inte. Stressen över att jag aldrig skulle finna kärleken för att jag ständigt var på resande fot och ingen skulle väl ställa upp på att dela livet med en sådan. All denna stress.

Men livet löste sig för mig också. Trots stress, motgångar och det bästa av liv när jag upptäckt världens alla hörn. Det tog sin tid, men nu är jag här. Så tack än en gång världen, för allt jag fått och allt jag lärt mig. Och till alla ni andra som stressar över livet, utbildning, jobb och normer: låt livet ta sin tid, det är det värt.