Jag har mitt hjärta utspritt över hela världen. Jag har gett bort det bit för bit till människor jag träffat som berör mig. Mitt hjärta finns på kontinenter jag aldrig varit, i länder jag aldrig sett. Det finns delar av det i England, Kanada, Panama, Tyskland, Sydafrika och Holland. Frankrike, Australien, Norge och så många fler ställen.
Jag har lämnat bort delar av mitt hjärta till så otroligt många personer på denna resa, så egentligen borde jag inte ha något mer kvar. Men desto mer jag ger iväg, desto större växer mitt hjärta. Det växer och gör mig till ett bättre jag, starkare jag, klokare jag.
Människor jag möter ger mig så mycket inspiration och även fast mötena med dessa människor är korta och intensiva, så ger de mig oftast mer styrka än någon annan jag möter. För att människor en träffar när en är ute och reser är så likasinnade, har samma värderingar och delar samma passion.
Men så kommer alltid den där dagen då det är dags att ge sig iväg. Säga hejdå till människor som jag knutit starka band till fast jag bara känt dem i några få dagar. Vi står där och håller om varandra hårt, lovar varandra att ses igen, fast båda nog vet att det antagligen inte kommer ske. Så släpper vi kramen och ser på varandra en stund med blanka ögon innan det är dags att slänga upp sin lite allt för tunga väska på ryggen och ge sig av. Hjärtat slits i bitar när en för sista gången vänder sig om och vinkar och kastar iväg en slängkyss. Ritch låter det, aj känns det.
Jag har mitt hjärta utspritt över hela världen. Jag har gett bort det till människor som jag har dansat bort natten med, som jag har delat rum med, som jag har haft intressanta konversationer med. Till människor som inspirerat mig, gett mig styrka, som har sett mig och accepterat mig för den jag är. De har fått mitt hjärta och jag vill aldrig någonsin ha tillbaka det. Behåll mitt hjärta, eller kasta iväg det. Men vad du än gör med det, glöm aldrig bort att för mig är du speciell och alldeles otroligt unik.
