Man får säga vad man vill om livet som backpacker och att sova flera månader i sträck på olika hostels runt om i världen. Men det är inte lyx, långt ifrån. Det var verkligen inte lyx den där gången jag åkte till Panama och skulle fira nyår på en liten karibisk ö och vattnet plötsligt slutade fungera på hela ön. I flera dagar fick vi bada bort smuts och svett i havsvattnet och när det spöregnade en dag i tio minuter skyndade sig alla ut med schampoflaskorna för att tvätta håret.

Det var verkligen inte lyx den gången jag vandrade i djungeln i fem dagar i Colombia. Då jag fick bära min egen packning genom djup sand, upp för branta backar, över hala stenar i bäckar och på ojämn mark. Då svetten rann ner för armar och ben och damm och sand fastnade på den klibbiga huden. Och det är sannerligen inte lyx de gånger jag sovit över på ett kallt och stenhårt golv på någon flygplats och ständigt vaknar till när någon gäll röst skriker i högtalarna.

Men jag älskar det. Det får mig att leva lite mera, känna lite extra och uppskatta livet till allra högsta grad. Skit under naglarna och isande duschar stoppar inte mig. Kall mat kunde jag inte ha brytt mig mindre om, likaså myggbetten som jag av någon anledning för allergiska reaktioner mot varje gång jag ger mig utanför Sveriges landsgränser. Det är inte glitter och glamour, det är otvättat hår och infekterade sår. Men även fast blåmärkena och ärren på benen verkar bli fler för varje dag som går, så är jag aldrig så lycklig som jag är när jag får göra just detta.

För det finns en viss charm i att packa ner sin snyggaste klänning, sin sminkväska och ett par fina örhängen, men sen aldrig använda något av det. Det finns något vackert i att inte längre bry sig om sitt eget, eller någon annans, yttre. Det finns något otroligt befriande i att kunna vakna upp på morgonen utan att behöva kolla sig i spegeln det första en gör och det ligger något underbart i att slippa behöva tänka på hur en ser ut och bli omtyckt precis som man är.