Det är en galen värld vi lever i, en värld där hat och orättvisa slåss sida vid sida. Där olikheter inte accepteras och människor hånas på grund av deras utseende och ursprung.
Detta slog mig en kväll i Vietnam. En kväll då jag satt vid ett långt bord med flera olika människor. Killar med lågt hår, tjejer med kort hår. Killar som raggade på tjejer, killar som raggade på killar, tjejer som raggade på tjejer. Människor med piercingar och tatueringar, människor med en annorlunda dialekt, med olika hudton och hemland. Vi var alla så olika, men ändå så accepterade vi varandra. För i den värld vi lever i, vi runt det där långa bordet, behöver du inte se ut som en tjej för att definiera sig som en, du behöver inte ha den ljusaste hudtonen för att bli behandlad med respekt och du behöver inte komma från ett rikt land för att få din röst hörd.
Allt du behöver göra är att vara en trevlig och respektfull medmänniska. Enkelt. Är du det kan jag lova att du kommer att få sitta vid vårt långa bord. Du kommer att få dela med dig av dina historier och du kommer att få följa med oss ut senare på kvällen och dansa bort natten. Du kommer att få stå där dubbelvikt av skratt framåt småtimmarna när vi väntar på våra Bah Mi (en typ av vietnamesisk macka) innan det är dags att gå tillbaka hem och sova och jag kan lova dig att du kommer att ha träffat några av de mest fantastiska människor du någonsin mött.
Nora med nyfunna vänner runt ett bord i Vietnam. Runt ett bord full med backpackers spelar det ingen roll vem du är eller var du kommer ifrån. Alla är unika personer som respekteras för den dem är.
Kanske skulle vi ta alla världens ledare, kränga av dem deras trånga skinnskor och sätta på dem ett par sandaler. Slänga den där dyra skjortan och räcka dem en t-shirt som luktar svett och som har fläckar av chilisås. Ge dem några myggbett på underarmarna och blåmärken och skärsår på ben och fötter. Ställa en kall öl framför dem och säga åt dem att prata. Med alla. Tänk vilken ögonöppnare de skulle få.
Tänk om alla kunde leva som ett gäng smutsiga, men oj så lyckliga backpackers vid ett långbord i Vietnam. Tänk om alla bara kunde tränga ihop sina stolar så att alla fick plats runt bordet. Som presenterade sig så fort en ny person dök upp och som bjöd in till samtal på en gång. Inte bry sig om personen framför en är en kvinna eller man, ljus eller mörk, rik eller fattig. Tänk om alla bara kunde börja sprida kärlek. Respektera varandra. Hjälpa varandra. Styrka varandra. Tänk om alla bara kunde tänka lite som en backpacker.
