Amanda: ”Jag tryckte på paus och skidade ut i ensamheten”

1151

Jag sitter ihopkurad i min sovsäck. Det knastrar från brasan i kaminen, men det är ändå lite kyligt. Jag har mössan nerdragen men näsan och fingrarna är frusna.

Jag är totalt tillfreds med situationen. Känner mig nästan lite dåsig men samtidigt är sinnena skärpta. Jag är lugn. Alla pusselbitar tycks för stunden ha fallit på plats.

Några timmar tidigare skidade jag bort ifrån liftsystemet. Bakom ryggen hörde jag skratt, rop och surret från liftarna. Människor i färgglada kläder susade nerför backarna på skidor eller snowboard. Det var en solig dag med klar, kall luft och solen lyste med sitt bleka januarisken från en blå himmel.

Så fort jag rundat det första krönet var det tyst. Jag stannade upp för att lyssna.

Det var helt vindstilla. Inga skratt. Inga rop. Fullständig tystnad.

Paus
Mäktigt landskap. Foto: Amanda Sundin
Paus
Sol och fjäll i en vacker symbios. Foto: Amanda Sundin

Jag såg mig om. Jag var ensam. Bara fjällen som majestätiskt sträckte på sig och tycktes betrakta mig där jag skidade fram över den isiga snön.

Jag studerade landskapet runtomkring och konstaterade att de föregående dagarnas oväder gått hårt åt snön. Regn och blåst, i Lapplandsfjällen. Och det är januari. Jag suckade för mig själv. Vädret är upp och ner, klimatförändringar och totalt skruvade vädermönster.

På fjällsidorna hade det skapats fåror i snön där allt vatten forsat ner. Stora partier var helt bara och sten och klipphällar lyste mörka mot den vita snön.

En lavin hade gått på en brantare sluttning när snön blev tung och blöt.

Natten som var hade det dock blivit kallare igen och blötsnö blev till is. Det knastrade i skaren när jag stakade mig framåt. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om fjällen som förlorat sitt vita, mjuka täcke.

Lika skinande vackra var de dock fortfarande i eftermiddagssolen som började färga världen i röda nyanser.

Med dagens sista strålar av ljus nådde jag fram till fjällstugan.

Jag lagade mat på mitt stormkök och medan jag åt betraktade jag eldens röda lågor som slickade vedträna i kaminen.

När jag nu ligger ensam i min sovsäck börjar jag att fundera.

Paus
Solnedgång över fjället. Foto: Amanda Sundin

Här ute, långt från elektricitet, internetuppkoppling och andra människor kommer tankarna till mig enkelt och naturligt. Det var också därför jag bestämde mig för att ensam skida ut hit, en helt vanlig fredag i januari.

För fastän jag mycket väl är medveten om att det är jag, och ingen annan som styr mitt liv. Och även om jag fyller mina dagar med det jag tycker om och vill göra, så känner jag mig ibland förvirrad.

Fastän jag försöker äta nyttigt, träna, umgås med människor som ger mig energi, och ibland ta en stund bara för mig själv så känner jag mig överväldigad av livet.

Samhället som rusar framåt, alla måsten och borden, mail som ska svaras på och telefonen som plingar. Funderingar i mitt huvud som lägger sig på hög i väntan på att bli genomtänkta. Den evigt snurrande spiralen.

Det är då det behövs en pausknapp.

Jag tryckte på paus när jag packade sovsäck och snörade på mig pjäxorna. Jag vände ryggen mot ståhejet och omfamnade tystnaden. Lugnet jag känner inombords blir till en nästan högtidlig känsla.

Jag kliver ur sovsäcken och ut i kvällsmörkret. Det är fortfarande ingen vind och jag står helt stilla utanför stugan. Jag kan utskilja de vita fjällen som omger mig, den mörka himmelen är täckt av tusen och åter tusen lysande stjärnor.

Andas in. Andas ut. Jag är just här, just nu. Jag är lugn och hela jag ler. Det är enkelt. Det är de små stunderna som bygger den stora helheten.

amandaeng

SHARE